Göteborgsposten – 14 februari 1867, sida 1

ren voro af flera skäl dubbelt så stora för demokraterna som för republikanerna. Najoriteten hade folk nog, för att dess medlemmar kunde turvis gå ut uv Huset och förskaffa sig förfriskningar. Minoriteten behöfde ständigt hvarenda en at sin lilla styrka på deras platser, för att understödja begäran om j: och nej, för hvars erhållande en femtedel at hela det närvarande antalet måste rösta derför. Minoriteten hade endast få öfver denna femtedel, och dess medlemmar kunde derför ej lemna sina platser. Dessutom föll tyngden at striden på dem i följd at en formalitet, som majoriteten begagnade emot dem. Då ja och nej begärdes, måste, som sagdt, en femtedel rösta för denna begäran, och om någon tvist härom uppstår, begärdes räkning, och Huset skall nu räknas. För hvarje gång minoriteten begärde ja och nej, lät majoriteten dem marschera mellan räknarne, och denna oangenäma exercis måste de uthärda hela dagen och hela natten med den torftiga näringen af några biseuits och ett glas vatten, under det majoritatsmedlemmaraa sutto helt beqvämt i sina länstolar med en god middag för lynnets vidmakthållande. Men demokraterna utstodo sitt svåra prof med obetvingelig beslutsamhet. Under glåpord från republikanerna gingo de genom, svängande armarne, mellan räknarne och begagnade hvarje parlamentarisk utväg, för att uppskjuta beslutet om billen. De upprepade flera sånger sitt anbud om att gifva med sig, om de endast erhöllo en timma till diskussion om billen. Radikalerna vägrade under gyckel och förlöjliganden. Men de förlorade en hel del af sitt skämtsamma humör, innan de aflägsnade sig. Omkring kl. 8 på aftonen hade en stor del af de radikala aflägsnat sig, och då demokraterna sågo detta, begärde de namnupprop. Detta gjorde en ny omröstning nödvändig, men namnlistan begärdes, och the Sergeant at Arms afsändes efter de frånvarande medlemmarne. För att kunna få dem tillsammans, behöfdes en timma eller två. Kl. 12 och återigen kl. 3 på morgonen upprepades detta, i det medlemmar fördes från sina sängar tillbaka till Huset. Då jag lemnade detta, var klockan nära 1 på morgonen, det var synbart, att kampen skulle fortgå alldeles på samma sätt som jag åsett den i nära 13 timmar, och den slutade verkligen icke törrän kl. 8 på morgonen, då republikanerna nödgades gifva med sig och lemna den timme till debatten, för hvars vägrande de förrödt så lång tid. Denna händelse och den scen, som derpå följde, bevisa, att den lagstiftande myndigheten kan glömma sin värdighet såväl som den verkställande. Ordföranden, mr Colfax, gjorde allt hvad i hans förmåga stod, för att bevara ordningen, och var outtröttlig hela natsen. Under de timmar jag var åskådare, var man ej vid synnerligt missmod i Huset. Detta liknade många gånger ett vanligt samalsrum, och ordf. nödgades en gång lägga sig emellan för att få slut på medlemmarnes rökning. De sökte oupphörligt skämta. Un söslog, att presidentons budskap skulle läsas. in gång borjade en medlem sjunga: home, sweet homar, och mr Grinnell föreslog att denokraterva skulle sjunga följande vers: (ö And are we wretches yet alive, And do we still rebel? Tis on y by amuzing grace That we are out of hell. Resultatet var emellertid, såsom jag sagt, att de radikala blefvo nesligt slagna och ati demokraterna fingo stort anseende öfverallt den manliga och sega strid de utkämpat. De fingo sin uUmmes debatt om billen på Onslagen, hvarefter densamma blet läst för tredje. gZängen och antagen. ——— ; ; Från Riksdagen. ;