Göteborgsposten – 14 februari 1867, sida 1

Shad vände inåt skogen; Tirfle såg sig sörsigtigt omkring åt alla sidor och gick derefter ötver vilgen. Hon hade knappt natt porten som ledde upp till mr Iters park, förrän mylord Dane syntes i riktning från miss Bortlillions hus. Han kom sannolikt från jernvägsstationen. Jernvägsstationen hade un blitvit utsträckt till Danesheld, stationen lag straxt ofvan om miss Bordillions hus, och detta var den närmaste vägen dit från slottet. Tiffle viäntade vid porten när hon hvem det var. — Är det ni, Tittle? Ni har tagit er en månskenspromenad? — Mylord behagar skämta, läspade Tifsle. Min tid för månskenspromenader är förbi. Jag lemnar sådant åt de unga nu, mylord. Just denna mMton såg jag miss Tester promenerande vid stjernornas sken, och jag tänkte på huru romaniskt det var; det paminde mig om mina egna sentimentala dagar, mylord. Den der gentlemannen var med henne, sir, som räddades ur sjönöden. Hade det varit dagsljus i stället för stjeruljus, skulle Tiffle knappt ha vågat fästa sina ögon så skarpt på lord Dane. — Skurkar räddas ur sjönöd lika väl som gentlemiin, anmärkte lord Dane i en ton af missnöje. En amerikanare som ingen känner är knappast en person som borde få promenera i månsken med miss Lester. God natt, Tiffle. Hvartenda ord hördes af William Lydney på hans gömställe, från hvilket han ännu icke lyckats att afligsna sig. Vägen var mycket smal, och ljuden framkommo öfver den med fullkomlig tydlighet.