Göteborgsposten – 14 februari 1867, sida 1

mig. Jag vot ej hvem ni är; jag har aldrig sett er i hela mitt lif förr, som jag vet. IUvarföre skulle j jag bevaka er? Ni maste ha sluppit ur något darhus. Mannen sänkte sin bössa. Han hade granskat mr Lvdney sa vidt som mörkret tillät det och funnit att han ej var någon fiende. Jag ber er om förlåtelse för min hastighet, sade han. Jag trodde er vara någon annan. Saken är den att inga andra än misstänkta personer uppehalla sig i skogen så sent på dygnet, med unc lantag af de fördömda skogvaktarne som alltid äro färdiga att svära bort en oskyldig mans lif. I Mr Lydney skrattade ett vänligt skratt. Han hade ingenting emot ett iifventyr, ty han var just vid den ålder och af det lynne att han kunde njuta deraf. — Är ni ej rädd för den anklagelse dessa ord innebära? Inga andra än misstänkta personer? Ni menar, förmodar jag, smygskyttar. — Och äfven skogvaktare, tillade mannen. — Mycket bra. Jag är hvarken det ena eller det andra. Om ni hade lust att med bössa i ena handen och snara i den andra spatsera häromkring i skogen från Januari till December, så gerna för mig. Vore det min egen htmark skulle förhållandet vara annorlunda. — Ni går således icke och omtalar i morgon att ni träffade på mig med en bössa? — Jag skulle ha svårt att omtala det då jag hvarken känner er till utseende eller namn. Men om ni föredrar ett bostämdt löfte, så tag det. Lifvet är kort nog; bättre