Göteborgsposten – 13 februari 1867, sida 1

SE 11 Redan vid början af denna vingleriepok uttalades af de gamla firmornas hufvudman den farhåga, att man ensamt med familjför mögenhet icke skulle kunna segerrikt bestå konkurrensen med de nyuppståndna rivalerna, men att deremot de äldre husen, genom de kunder och det goda namn de egde, likväl hade ett stort försprång för de nya aktiebolagen. Deraf fördes man till förslaget att forbiada de gamla firmorna med de nya. Sådana tankar föllo visserligen icke Rotschildar och Barings och andra stjernor af första storleken in. Men detsamma var icke fallet med andra, t. ex. den gamla firman Westermann, hvars namn var bekant för tusende allt från deras ungdom. Då en sådan firma öfverlät sina aflärer åt ett aktiebolag, kunde man ju r några hundra pund blitva en del af detta högre väsende, och just de personer, hvilka bort vara försigtigast, pensionärer och små kapitalister, enkor och förmyndare, hvilka ej skulle kommit att tänka på att inlåta sig i så nymodiga saker som aktiebolag, drogo ej i betänkande att taga del i ett gammalt berömdt bankhus, med hvilket far och farfar redan uttört små aflarer, och hvilkas heliga okaler tillochmed förnämt tolk blott med en viss vördnad beträdde. Bland de bankirhus, som förvandlade sig ill aktiesällskaper, egde intet större förtroenle i vidsträcktare kretsar än den gamla firman Overend, Gurney G:o. Intet annat, Englands bank icke ens undantagen, hade så vidsträckta affärsförbindelser och så många kunder, hvilka genom mångfaldiga mellanlänsar stodo med detsamma i förbindelse. Om ntet annat hus visste smäkrämaren i Engands mindre städer och byar så mycket godt itt säga som om den berömda qväkarfirman. Detta hängde tillsammans med en egendomig affärsverksamhet, hvilken, alltsedan samixnn