Göteborgsposten – 11 februari 1867, sida 2

Hvad man nu upplefver i Frankrike — såväl som annorstädes — är ett stort bevis på sanningen at det gamla ordspråket: Bakvagnen är tyngst! Det har i Frankrike kommit ända derhän, att regeringen velat sälja för 100 mill. statsskog, fastän intet land har större skäl, än det redan för mycket uthuggna Frankrike, att skona sina skogar. Till finansnöden ha ej minst bidragit de kostsamma expeditionerna till aflägsna trakter. Och nu måste kejsaren slutligen komma till insigt om, att det största af dessa företag, expeditionen till Mexico, slagit fel och måste uppgifvas. Tillfredeställandet, åtminstone till en del, af de mexicanska statskreditorerna, hvilka af regeringen uppmuntrats till subskripvion, skall man ej kunna undgå, hvaraf återigen ansenliga kostnader växa upp. Ett annat sårbart ställe äro Preussons segrar och framgångar. Fransmännen vilja vara Europas första militär-nation och de måste vara det, ty de bära, allt oaktadt, frihetens princip och nationaliteternas rätt på sin fana, och skola alltid vara Europas värn mot den kalmuckiska råheten och ofriheten. För att återgitva sin nation dess militära betydenhet, har kejsaren låtit utarbeta eller snarare sjelt utarbetat en plau till den franska härens omorganisering, hvilken visserligen kan vara alldeles förträfflig, men skall kosta mycket penningar. De transka deputerade skola visserligen medgifva allt hvad de kunna för militärorganisationens utförande, men de skola säkerligen äfven taga sin penningebevillningsrätt allvarligt. Den allmänna stämningen är dessutom sorgsen och missbelåten, emedan affärerna gå illa, arbetarenöden utbryter här och der, skörden är klen och ötversvämningarne ha ökat den allmänna nöden. Kejsaren måste göra sig beredd på elaka adressdebatter. Oppositionen hade redan förl. år ansenligt tillväxt och från sjelfva den regeringsvänliga majoriteten hada en del afsöndrat sig, för att begära reformer. Kejsaren beslöt att afskaffa adressdebatten; men då skulle reformer bli nödvändiga, han insåg det — och beslöt att medgifva sådana. Kejsaren inser, att Frankrike icke låter sig i längden regeras genom den blotta upplysta despotismen, hvilken han satt i ett doktrinärt system. Sin teori till trots, ser han sig nödsakad att uppgifva den ena delen at systemet efter den andra. Napoleons system lider af inre motsägelser. Han ensam vill vara ansvarig, ministrarne skola endast vara hans verktyg och ansvariga för sitt eget görande och låtande. Men hans egen ansvarighet är blott en betydelselös fras. Ansvarigheten betyder på sin höjd, att folket kan, om han regerar för illa, afsätta honom genom den allmänna rösträtten. Men för utöfningen al den allmänna rösträtten har kejsaren ensam rätt att inkalla folket, och sålunda blir ansvarigheten blott en tras. Alldenstund ministrarne nu skola offentligt försvara sina handlingar, skall deras ansvarighet snart infinna sig af sig sjelf, åtminstone den moraliska; ty den Juridiska betyder i alla fall föga. Den allmänna meningen uttalar sig isynnerhet i de stora städerna, hvilka för längesedan valt deputerade ur oppositionen, så afgjordt för en större utsträckning af pressoch församlingstriheten, att den förestående lagregleringen härom antagligen skall utfalla i denna anda. Pressen skall kanske komma att utstå mera obehag, än hittills, men nationen skall hafva den fördelen, att den åter kommer fritt till ordet. Det skall ej heller mera hända, att vid valen församlingsrätten icke aktas ens i enskilda hus. Äfven senaten, heter det, skall omgestaltas. Hittills hade senaten ingenting annat att göra, än att pröfva, om lagförslagen voro författningsenliga. Den skall hädanelter äfven erhålla ett slags stämma i lagstiftningen. Den skall således med godo eller ondo förvandlas till en pärskammare, och då befinver sig Frankrike åter helt enkelt vid den förut så mycket smädade parlamentarismen? Erfarenheten sjelf bringar den åter till heders. Det ligger en logisk nödvändighet deri, att, sedan man väl börjat reformera, fortsätta, och detta med kraft. Folket väntar nu mycket och om det ej får något som motsvarar förväntningarne, skall det bli missnöjdt och högt framställa sina fordringar. Detta inser nogsamt kejsar Napoleon, som äfven vet, att det för honom är en bjudande lag, att sjelf gå i spetsen numera för reformerna, om han icke vill se sin säkerhet som monark hotad. Man märker äfven detta i Paris på många omständigheter. Ty vid hofvet råder nu en frisinnad luft, hvilken ätven tränger ned i olika regeringsdepartementer och gifver regerings medlemmarne helt andra vyer än förut. De politiska tidningarnes caution skall minskas, emedan man funnit det vara bättre att demo————————