Göteborgsposten – 11 februari 1867, sida 2

lamiljer antecknat sig. Från Utlandet. Den, som på Ludvig Filips tid besökte Paris, försummade visst icke, att begifva sig till deputerade kammaren, hvilken då spelade en större roll. än lagstiftande kåren gör det nu. Der kunde fransmännen ej allenast tillfredsställa sin hufvudpassion, att få tala och visa sig Åse poser), men han utöfvade ett verkligt och betydande inflytande på Frankrikes öde. Under de hetsiga tal-striderna, i hvilka ministerer blefvo på platsen och nya uppstodo, blickade på ena sidan om talarestolen Frihetens bildstod, på den andra Ordningens staty betydelsefullt ned på Frankrikes deputerade. Jemnvigten mellan dem båda gick under Ludvig Fiup alltmera förlorad; Ördningen segrade ötver Friheten. De efter en inskränkt vallag valda deputerade enades med regeringen om, att gemensamt tillrycka sig maktens privilegium, och den för sin egen del i det allmänna schackrandet föga delaktige Guizobs höga foreställning om egen ofelbarhet tillbakavisade äfven de anspråkslösaste tordringar på valla gens utvidgning. Under republiken följde på Ordningens öfvermätt Irihetens, ur hvars utsvätningar ånyo, likasom efter 1789 års revolution, ett militärvälde, det andra kojsardömet, framgick. Det var den allmänna åstundan om lugn och ordning, som förskaffade statsstrecket af d. 2 December 1851 det stora flertalets at fransmännen bifall. Sedan hvarje annan möjlighet till en ordnad regering efter 1852, man skulle nästan kunna säga systematiskt, undanröjts, kunde en lugn betraktare icke längre tvifla om, att den hittillsvarande republik-presidentens diktatur var det jemförelsevis minst onda. Det var en militärisk diktatur. Om han än, såsom hans onkel, lät skenet af en folkrepresentation och ett konstitutionelt statslif tortfarande bestå, förblefvo hans statskorporationer likväl endast skuggor. Och skuggor ha de ätven varit, denna senat; denna lagstiftande kår enligt franska kejsardömets törfattning af d. 14 Jan. 1852. Kejsaren förklarade visserligen författniugen vara i stånd af förbättringar och talade om, att han, när partiet en gång afskylt sitt blinda raseri, skulle genom friheten kröna sitt verk så, som han önskade. Men hvem skulle väl kunnat hoppas, att den franske sjelfherskaren skulle i spetsen tör sin segerrika här, omringad af smickrare, någonsin at sig sjelf, af blott öfvertygolse om den borgerliga srihetens förträsflighet, återgitva folket dess rätt? Endast olyckshändelser kunde återuppväcka den lagstiftande kåren till sjelfständigt lif — likasom först efter de olyckliga fälttågen 1812 och 1813 sjelfva Napoleon I:stes smidiga korporationer kommo till besinning af sin rätt. Så stora olyckshändelser är deticke, som hemsökt Frankrike etter Napoleon III:s femtonåriga, lysande och i många hänseenden framgångsrika regering. Han har icke så hänsynslöst som sin store föregångare offrat undersåtarnes gods och blod åt sin krigiska äregirighot och har derför äfven blifvit förskonad från liknande återverkningar. Men kring hans senaste regeringsår ha tikväl mångahanda obehag och svårigheter hopat sig. Den största svårigheten, den som ligger till grund för alla de andra, är och törblitver den finansiela. Häri står Napoleon III långt efter Napoleon I. Ty onkeln höll oaktadt alla sina väldiga företag strängt på sparsamhet och goda finanser, under det brorsonen, som älskar glans och är frikostig ända till slöseri, aldrig kunnat hålla ordning hvarken i sin egen eller i den allmänna hushållningen. Napoleon III har visserligen inlagt stora och odödliga förtjenster om utvecklingen af de franska hjelpkällorna — huru skulle väl laudet annars kunnat bära de växande bördorna? Men en öfversigt af statsskuldens samtidiga tillväxt är den vältaligaste anklagelsen mot hans regering. Han förefann år 1851 en statsskuld, hvilken beräknades till 5,345 mill. tros. Och redan d. 1 Jan. 1864 hade den växt till 11,903 mill., alltså med mer än dubbelt. Och i brist af de hvarje år återkommande artificiela beräkningarne aten jemnvigt i statshushållningen äro statsskulderna ännu alltjemt en växande lavin. Den af kejsaren och hans gunstling Haussmann ledda bygg-! nadslusten i Paris störtade Frankrikes hufdag aAd FÖ Ad 4 oc 2 4