Göteborgsposten – 9 februari 1867, sida 1

ERE ——— drig komma i fråga att man får behålla!) — vi framställa helt enkelt en liten fråga: Lärka lilla, är det sannt, Att du synts på fältet vanka? Vårens dyra underpant, Var du kanske blott — en anka? Hvem svarar? Ingen, och då ingen svarar, är all konversation afbruten och derföre sätta vi punkt i den dialogen. Det kan tör öfrigt icke skada att ha en smula vårförhoppningar inombords att muntra sinnet med under det evinnerliga slaskväder, som nu bestås oss. Att under detsamma sa våra galor och torg i någorlunda hyggligt skick synes tillsvidare icke ligga inom möjlighetens område. Vi vilja dertöre icke vidare regalera dem som godhetsfullt låta sina ögon falla på vär krönika med några ytterli-gare klagovisor i den vägen, Hvartill skulle. det för öfrigt tjena? Menniskan kan allt, hvad hon vill, säger ordspråket, men såvida detta verkligen innebär någon sanning, så måste den som åtagit sig att sopa rent för! stadens dörrar etidera icke vilja. detta eller också är han helt enkelt ingen vanlig menniska.