Göteborgsposten – 9 februari 1867, sida 1

Den första lärkan! Hvilken ljuslig musik i dessa tre enkla ord. Det ligger deri ett helt litet poem, hviskande om nyknoppade träd och buskar, blyga sippor som slå upp sina ljufva ögon mot den strålande vårsolen, om sorlande bäckar, som lösta ur drifvornas band ystert kasta sig ut i verldshvimlet, om jublande lofsånger från de bevingade sångarskarorna under naturens höghvälfda, klarblå tempeldöme, om uppfriskande morgonpromenader och lite tillv. Och ändå drista vi oss numera icke tillråda någon enda al våra för dylika vårillusioner mottagliga läsare att ett ögonblick fästa sig vid ett så svagt hopp, som en enda stackars liten lärka bör kunna inge. Vi, som, för en ganska god tid åtminstone, öfvergifvit alla dylika funderingar, vi, som lika litet tro på menskliga beräkningar i den vägen, som på möjligheten af att inom ett: civ.liseradt samhälle kunna få vara i fri och oqvald besittning af ett par något så när skapliga gutta-perchor (splitternya kan då al