Göteborgsposten – 9 februari 1867, sida 1

er att aftrycka det, när det längre fram meddelas i någon af hufvudstadens större tidningar. Endast det vill jag tillägga, att med hr Wallenbergs yttrande blef diskussionen i ordets hela bemärkelse afslutad. Ingen tilltrodde sig att mot honom uppträda, och, medgif det, deri ligger ett stort nederlag å ena, en stor seger å andra sidan. Första kammaren antog den andra kammarens framställning om nedsättandet af ett särskildt utskott, man kan ju kalla det ett illuso.iskt välfärdsutskott, men på det vilkor som hr Wern föreslagit. Derigenom skall frågan återkomma till andra kammaren för ny behandling. Genom det fattade beslutet bevisade sig första kammaren på en gång respektera den andra kammarens önskan, men tillika respektera grundlagen. Första kammaren visade en takt, som den andra kammaren för tillfället saknade och hvarigenom ett förhastadt beslut fattades. En anmärkningsvärd omständighet var, att älven de talare som mest ifrade för det särskilda utskottets tillsättande, mer och mindre oförbehållsamt erkände, att de alls icke väntade något särdeles värderikt resultat af detta utskotts arbete. Deras önskan erinrade om en företeelse, som ofta inträffar hos läkare, hvilka besökas af besvärliga patienter, som blott vilja ha bekräftelse på att de lida af en sjukdom, finna sig fullt tröstade af att å beskrilva den, och bli förtjusta när läkarens diagnos öfverensstämmer med deras egen. Slutligen erkänna de att kuren blir svårare än sjukdomen, och hoppas att den går öfver — med tiden.