Göteborgsposten – 7 februari 1867, sida 3

Fran Utlandet. Förvecklingen mellan presidenten Johnson och kongressen i Washington tilltager med hvarje dag mera i skärpa. Först sedan deputeranden Asbley från Ohio inlemnat sitt förslag om nedsättandet af ett rättsutskott, för att undersöka presidentens högförrädiska haudlingar, tyckes den allmänna meningen i Nordamerika hafva kommit till klar kunskap om detta stegs olycksdigra betydelse; men kanske för sent. Paru-terrorismen har till den grad fått makt med kongressen, att det alldeles ötvervägande flertalet måste blind: lyda de radikala ledarne. I representanthuset är det isynnerhet Thaddeus Stevens, som leder angreppet, i senaten Charles Sumner. Ju mindre dessa män kunna vara okunniga om, att allmän förskräckelse gripit affärsverlden och au de moderata bland republikanerna mer än gerna vilja två sina händer i oskuld och lösgöra sig från anklagelsepartiet, med desto häftigare och våldsammare medel söka de hätda den intagna ställningen. Enligt ett telegram ill Times, har Sumner hållit ett nytt tal inom senaten, hvari han framställde Johnson som en usurpator och ett odjur, hvilket utsädde oenighet i landet. I representanthuset kom d. 14 Januari återigen ett förslag till förhandling, som inlemnats af deputeranden Loan ang. en anklagelse mot presidenten. Loan uppläste ött skritvet tal, hvari han ej allenast beskyllade Johnson för att hafva missbrukat sin embetsmyndighet, utan äfven för att hatva varit medvetande om mordet på Lincoln. Deputeranden Hale frågade, auruvida ett sådant språk vore parlamentariskt tillätligt. Ropresentantkammarens ordf. törklarade dock, att det under diskussionen om presidentens statsfarliga förbrytelser måste stå en deputerad fritt att beskylla honom för mord, emedan det annars skulle vara omöjligt att komma till ett bestämdt resultat och så en fast grund för anklagelsen. Å andra sidan offentliggör en af tidningarne i Washington, Constitutional Union-, hvilken påstäs vara i något slags närmare törbindelse med Johnson, en skarp artikel, hvari förklaras, att om den radikala majoriteten inom kongressen forttar med sitt sörrädiska beteende, skall för den verkställande makten ej återstå något annat val, än att väpna sina anhängare. Det heter i denna artikel: Förvaltningen (regeringen) skall i nödtall höja sin jernhand, för att hämma det radikala förräderiets bana. Presidentens högtidliga ed att skydda och försvara författningen skall icke glömmas. ej heller skola de 500,000 män, som utgöra len valberättigade befolkningen i Norden och Södern glömma honom. Händelserna hafva redan fört regeringen till randen at en andra revolution. Om den radikala majoriteten inom kongressen vandrar tramåt på sin förräliska bana, skall regeringen för sin sjelfupdehållelses skull nödgas beväpna sina anhän sare. På presidentens upprop skola alla dess vänner i Norden och Södern samt hären och lottan svara. Bladet förklarar till slut. att Johnson icke tänker atgå från sin post, utan vill bibehålla den till författningsenliga terminens slut. Äfven om man anser en del af de mest xtrema yttrandena i tidningarne och på konsressen vara mera beräknade på att upphetsa och skrämma, än menade att hota, är dock rela ställningen allvarlig och, vi upprepa det, grunden en kamp på lif och död mellan len verkställande makten och lagstiftande föramlingen. Denna kamp tyckes ej kunna luta utan med den ena partens fullständiga tederlag, och det är symptomerna häraf, som å senare tider verkat förlamande på hela afärsverlden i Nordamerika. Underrättelser från Imerika meddela redan, att fondmarknaden erstädes visar lutning till panik och flera dankrutter omtalas. I Södern råder naturlien en stigande förbittring mot kongressen, vars hela diktan och traktan synas gå ut å, att alldeles krossa Södern och beröfva den lla politiska rättigheter, hvilket senare återgen visar sig deri, att sedan nu de flesta ydstaternas regeringar och lagstiftande föramlingar vägrat ingå på kongressens änringsförslag till författningen i hänsyn till