Göteborgsposten – 6 februari 1867, sida 1

neys ofrivilliga utrop, då han inträdde i rummet utan att i första ögonblicket varseblifva miss Dane. — Ja, detta är verkligen det vackraste rummet i slottet, anmärkte lord Dance. Miss Danc steg fram med sänkta ögon och händer. — Ack är det ni, bäste sir? Jag hoppas att ni funnit skrinet? — Det kan ej återfinnas, var svaret. Det tyckes på något oförklarligt sätt ha bortkommit från det rum dit de bergade sakerna blefvo förda. Hon räckte fram sin hand när han bugade sig för att taga afsked, och han tog den och skakade den hjertligt. Lord Dane visade en missnöjd mine. Om hans syster var taktlös, hade han ej rätt att draga fördel deraf; och han skulle ej ha gjort det om han varit en gentleman, tänkte lord Dane. — Är hans skrin alldeles försvunnet, Geoffrey? frågade miss Dane suckande, sedan de blifvit ensamma. — Försvunuct! Det kan ej vara försvunet. Det är alldeles oförklarligt. — Huru beklagligt! Geoffrey, har ni någonsin sett en så vacker karl förr? — H—nm, utbrast lord Dane och skrattade. Ja, han ser verkligen rätt bra ut. — Om hvem pånioner han er, Geolfrey ? — Jag vet oj. Mon att han påminner mig om någon, det är otvifvelaktigt. j — Det är hans anletsdrag, yttrade hon. Do äro lika lady Danes, Geoffrey.