Göteborgsposten – 6 februari 1867, sida 1

— Hvilken lady Danees? utbrast Geoffrey förvånad. — Jag har aldrig kännt mer än en enda, Geffrey. Gamla lady Dane, er och min faster. — Nonsens, Ceclia! — Det är ej nonsens, bäste Geoffroy. Jag har sällan sett en sådan likhet mellan två personer. Det föll mig i ögonen straxt då han kom in. Stackars Cely! Då lord Dane vänligt tog hennes arm och förde henne in i matsalen, tänkte han på hvilken mängd af därskaper som hvälts i hennes hufvud under loppet af hennes enkla lif. — Jag önskar att ni hade bjudit honom qvar till middag, Geoffrey ! — Bjudit honom qvar! upprepade lord Dane. Min bästa Cecilia! — Kunde det ej låtit sig göra. Geoffrey? — Ncj, i sanning, det kunde ej låta sig göra, sade lord Dane. En misstanka vaknar hos mig, Cecilia, att denne unge amerikanare, denne Lydney, är en äfventyrare: en person som kommit hit för att roffa till sig allt hvad han kan. — Ack, Geoffrey! Han ser så bra ut! Han liknar en furste. — Jag förmodar han tänker draga fördel deraf. Miss Dane lät höra ett utrop af grämelse. Det var ej tillgjordt såsom hennes utrop i allmänhet voro. Hon visste huru klargeende hennes bror var, huru riktigt han