Göteborgsposten – 5 februari 1867, sida 3

Mäklaren och Skephsklareraren, claös Fredrik Wulff. tT Menskan är ett skepp som seglar Genom lifvets skärgård fram. Hög uti den stolta stam Anden sig i böljan speglar. Städse lurar dock en klippa, Städso smyger der en fjärd Och när gjordes denua färd, Så man törnar kunde slippa? Ofta ser man ifrån stranden, Lifvets strand, hur mången går Uti graf; hur när man står, Kan man icke räcka handen. Men från någon stilla kulle Uti evighetens land, Anadt blott vid tidens rand, Skjuter ut en svartklädd julle. I gondolen sitter döden, Styr med monskan i sin famn Genom bränningen till hamn, Der ej vexla lifvets öden. Så, hur plötsligt hit han lände! Döden med sitt sorgespann Och en ädel ande fann, Tog den med och hemåt vände. Våra suckar han ej hörde, Märkte ej en enda tår; Smärtan utaf hjertats sår Intet, intet honom rörde. Dock den sorgsna blicken spanar Genom tårens tub och ser, Hur till oss Han blicker ner Från den himmel, kärlek anar. Men hans minne upp det träder Och med några enkla drag Tecknar af hans lefnads dag Och hans drapa sakta qväder. Ack! så tröstligt är att böra På en liten ödmjuk dikt, Hur ett hjerta, varmt och rikt, Kunde godt i tysthet göra. Endast Nu står tomt och öde Och vår glädja flytt sin kos; Mea en tacksamhetens ros Blommar för den käre döde. Må dess doft i stilla flakton Af min helsning blanda sig, Och så ljuft omsväfva Dig, Som ländt hem från sista väkten! Ale. RARE A — (5ÖFSE