Göteborgsposten – 4 februari 1867, sida 2

Nu började kongressen sönderplocka regeringsbygguaden och utstöta de stater, från hvilka allena den hemtade sin tillvaro. Staerna hade bragt kongressen till lif, och nu ville kongressen törstöra staterna. Den ville förstöra den ursprungliga principen tör dess egen tillvaro. Det var som om den skapade varelsen vände sig mot skaparen och ville ullintetgöra honom. Men antag, att dessa stater, med deras lagligt utsedda guvernörer och förvaltare, vägrade lyda dessa uppmaninvar till att utgå ur lifvet? Antag att de sade: Vi befinna oss inom författningens värjo: vi lyda lagarne; regeringen erkänner oss genom påläggandet af skatter och löner åt offentliga tjensteman ; och inom kongress kan dekretera vår utestängning. Skulle regeringen kunna förneka eller tillbakavisa dessa skäl? Om de komma intör domstolarne och dessa bekräftade dem, hvad annat skulle återstå för kongressen, än utöfvadet at våld, för att kunna utföra sina planer? Landet skulle sålunda indragas i en ny revolution, och hän till en sådan syftar kongressens hela uppförande mot Södern. Den exekutiva regeringen skall åtminstone försöka att iakttaga landets yppersta Jag — författningen. Denna är på den verkställande maktens sida; på dennas äro äfven lag, förnutt och rättvisa. Folket skall möjligen inse, att den vill bevara sjelfva grunden för den republikunska regeringens fastän dess uppmärksamhet kun ledas nu derifrån. Det finnes, tillade presidenten, intet svar på detta argument — intet försök har gjorts för att besvara det, utom genom begagnandet af godtycklig makt. Försfattningen, sade presidenten vidare, hade högtidligt antagits, då folket inträdde i Unionen. Ingen del af folket eller dess representanter kunde ignorera eller kullkasta den, utan genom godtycklig makt. Då folket småningom får höra braket af den byggnad, som det förut prisat så högt, då ljudet från de fallande bjelkarne når dess öron och det ser dom och förvirring, skall det stanna och se upp, för att öfvertyga sig om, hvem det var, som gjort förstörelseverket. Den del at folket, som man nu ej vill lyssna till, akall kanske spörja, medihvad sätt en kongress, som blott representerar en del af stacerna, åtagit sig detta ansvar. Då törr någon åtgärd föreslogs, var första frågan: Är den törtattningsenlig? och den nästa: År den utförbar?, men enligt den exekutiva maktens mening kan det ej vara utförbart, som är författningsstridigt. Författningen bestämde nu sin egen utvidgning eller ändring, och folket kunde tordra den enl. den föreskritna metoden. Men nu är majoriteten af folket utan röst i frågan; den har ej något tillfälle att göra sig hörd. Det är obestridligen den verkställande maktens skyldighet utt skydda minoritetens rättigheter, och derför vill nu kongressen bryta ned den verkställande makten och hotar den nogsta domstolen. Det är mot folkets intressen, att försökot lyckas, och den verkställande makten törtröstar ännu på, att folket skall sjelf finna denna sanning. Härefter öfvergick presidenten till de missbruk, han beskyllades för att hafva begått vid utötvandet af sin makt att tillsätta embeten och tjenster. Han påstod, att en stor missuppfattning rådde i afseende på de tördelar, den exekutiva makten kunde bereda sig eller den skada den kunde göra andra genom tjensteutnämningarne. Antag t. ex. att den befattning fans att gifva bort. Det skulle bestämdt uppträda 20 sökande och då den bortgass, var presidentens hela vinst en ljum svän och 19 fiender. Vännen nedtystades, ty sefter det han utnämnts, måste han ställa sig väl med senaten, för att få utnämningen beTkräftad ... I sjeltva verket hade den verkÅSställande makten icke vidtagit flera förändringar i afseende på tjensterna, än som nödvändigt hehöfdes, — ej ens så många som man vanligen brukade. Man väsnades mycket, emedan de män, som verkligen sutto vid makten, tyllt alla platserna med sina vänner och anhängare, och de ville nu icke se dem undanknuffade. : 1 atseende på den anklagelse, hvarmed man hotade honom, sade presidenten lelonde: i Jag hade gjort mig förtrogen med den gamla verldens id6er, hemtade från Englands Magna Charta ch andra. hvilka vörda den anklagades rätt att bli Ånord och opartiskt ransakad, men dessa ider tyckas nu hafva kommit ur modet. Nu fäller ett hemligt utskott, som blott tillhör den ena sidan, och denna sida varande den anklagades fiender, i förväg hans dom. Detta öfverensstämmer med dot allmänna system, som vi se fullföljas.