Göteborgsposten – 2 februari 1867, sida 1

belåtenhet hos deltagarne, och så var i icke mindre grad fallet med den jemväl i Thorsdags firade, af Nordiska Föreningen anordnade nordiska högtisen, vid hvilken sinnesstämningen var ytterst angenäm. Under festens lopp afsändes frän de församlade helsningstelegrammer till Stockholm, Upsala, Lund Kristiania och Köpenhamn, hvarest en dylik högtid samma afton firades. Det under veckan å Mindre Teatern uppförda nationaldivertissementet komp. al den gamle mästaren A. Selinder, har icke kunnat undgå att på det lifligaste anslå publiken. Det friska i kompositionen och det förträffliga 1 utförandet åstadkommer tillsam: mans en så tillfredsställande ensemble, att de skallande bisallsyttringar, hvilka aldrig uteblifva efter hvarje enskilt nummer i divertissomentet liksom efter dess slut, säkerligen aldrig varit välförtjentare inom den salongens (fortfarande gråmelerade) väggar. M:Il Sandberg samt hrr Ullberg och Tivander tillkomma lejonparten af dessa bifallsyttringar. IIvad är väl hela verlden annat än en enda ofantlig skådebana, der det ena inationaldivertissementet efter det andra af stora och små mästare går öfver tiljan? Och hvad äro vi, noga räknadt, allesammans annat än aktörer? Hvar och en ha vi fått vår roll att läsa in; men huru mycket vi än studera och bråka våra arma hjernor, händer det väl understundom, att vi ta fel om repliken, och då Gud nåde oss arma stackare, då få tå vi stå der och skämmas, se huru publiken, hvars tavoriter vi förut voro, sitteer och kallgrinar åt oss, för att ögonblicket derpå applådera en lycklig medspelande, som bättre förstått sätta sig in i sin roll. Men hvad behöfva vi dock på det hela taget bry oss om publiken, endast Han, den store direktören deruppe, ser vär goda vilja och finner att vi arbetat efter bästa förmåga, fastän rollen öfvergick våra svaga krafter. Och så ringer en gång regissören-benrangelsmannen i dödsklockan, ridån taller och hjelten kastar af sig de jordiska teaterpaltorna för att i en bättre kostym ropas in deruppe! — Lisvet har äfven sina sällskapsspektakler, der publiken i rikaste mått slösar sitt bifall på den som längst förmår hålla ut. Ett angenämt sätt, ett öppet och vänfast sinne och en utmärkt sångröst voro egenskaper, hvilka utmärkte stadsmäklaren Claes Fredrik Wulff, hvilken sistlidne Thorsdag fick sluta sina trötta ögon. Under en lång följd at år utgjorde han själen i flera af de allmänna och enskilda sällskaper, hvilka helgats ät vänskapen och nöjet, och i hvilka han ännu på sin ålderdom älskade att lyssna till vacker sång och muntra samtal, sökande att deri glömma motgångar, dem lifvet skänkt honom. Det yngre slägte, som omgat honom, gick aktuingsullt den gamle till mötes, som i deras glädje sökte en återklang af egna oförgätliga ung lomsminnen. Hvile han nu i frid och må sången fullstämmig klinga på den graf, som 5vömmer en af toukonstens uppriktigaste beindraro och inom sin krets lyckligaste utsvare!