Göteborgsposten – 2 februari 1867, sida 1

— — — ene samma timmar. Och satt der någon sådan olycklig individ der uppe och kikade i Söndags middag. sannerligen måste han icke då ba suckat djupare än vanligt, ty så folktom som vår goda stad då vid 2-tiden presentera: de sig, ha vi sållan sett den. Dock, hade vår resenär velat nedstiga från sin upphöjda ståndpunkt, hade han velat fråga kellnern: men hvar i då alla menniskor i dag: skulle han såkert ha fått gåtan löst, och hade han så velat stiga ned från sin upphöjda ståndpunkt ut i de till Jernvågen ledande allderna skulle han nogsamt sått se att det finnes ullräckligt med folk (och hyggligt folk!) i Göteborg också. Ty så ofantliga tolkmassor ha vi icke vå mången god dag sett i rörelse, nej, knappast sedan lursteparet af Wales för ett par år sedan passerade staden. Men så var det också äkven nu en kunglig person, som satt staden på benen, det var Åskridskokungen?, som tör sista gången skulle uppträda å banan vid Jernvågen. Våderleken var den förwäflligaste — 5 grader kallt bara, hvilken bagatell! — man och man emellan visste man berätta att isen å den kungliga vädjobanan idag låg som en spegel och naturliga töljden af allt detta var, att tusentals personer gångade åstad i det glada hoppet att få se honom. Ilundradetals. om icke flera, måste dock återvända med oförrättadt ärende, enär biljettlörsäljningen icke anordnats med beräkning på en så .ofantlig publik. En sådan trängsel, ett sådant refefter biljetter, ett sådant knvuffande, buffande och oufl-ande som rådde vid det anspråkslösa ståndet, der de beskedliga makarne Rosenberg stodo, assisterade af en tertius interveniens, ha vi aldrig skådat i vårt lugna Göteborg. Lycklig den som ändtligen, med sin biljett i handen, genom snödrifvorna, ty på den vanliga enkla gångstigen var ej möjligt att komma fram, lyckades bana sig väg fram till -kådebanan. Väl tramkommen dit fick man dock en riklig ersättning för sina mödor i den verkliga konstnjutning hr Jackson IHaines uppträdande denna dag skänkte de entusiasmerade åskådarne — och åskådarinnorna. Banan låg verkligen som en spegel och om än utrymmet deiå, ytterligare inskränkt genom de många nyfikna, hvilka, trots alla föreställningar, nödvändigt skulle praktisera sig ner på isen, icke var fullt tillräcklig att lägga hela hans utomordentliga konstfärdighet i full dager, kan man dock efter en dylik föreställning väl finna hr II. berättigad alt benämna sig och benämnas artist. En sak kunna vi älven tryggt påstå, att hade anordningarne för biljetttörsälj ning och d:o emottagning varit mera praktiskt beräknade och hade vederbörande lyssnat till den vänliga vink som vi i sista krönikan 10go oss friheten framkasta om annonserandet i Lördagens aftontidning af ännu en föreställning på Söndagen, hade den pekuniära vinsten för dagen säkerligen blifvit minst dubbel. Vid den i hast beslutade och naturligen endast inom en mindre krets bekantgjorda andra föreställning som nu egde rum, var antalet åskådare nemligen, i jemtörelse med hvad det kunnat vara, obetydligt. Detta upptrådande blef också verkligen skridskokungens sista härstädes, under denna sejour. Rörande de sör samtliga parterna ledsamma omständigheterna vid Måndagens tillåianade föreställning, vilja vi alldeles icke uppehålla oss. Allmänheten har haft tilltälle REM ÅUNUNU Fel rättigade missnöjet hunnit lägga sig, torde man det ena och det andra. Förliter eder icke uppå törstar, heter det ju för resten, kungliga nycker har man val förr en gång hört talas om och får väl än, och hade cn viss direktör bara fått mera rådrum hade väl han, som en gång mäktade få le pied de mollton på benen nog äfven denna gång lockat les pieds de Jackson ut på det hala. Det var ju i alla fall endast i et Haines seende man hade au beklaga sig öfver skridskokungen ... Hvad tycker n om den ordleken? i De, som med oförrättadt ärende fingo återvända från den kungliga audiensen, funno Masthuggsallåen uppfylld af en stående kår heldagskiädda individer af båda könen, hvilka! med oafvändt och obegripligt intresse stirrade rakt framför sig på den venstra gångalläen. IIvad står här pår, frågade någon. — vot han inte de, svarade en korus ar I kosteliga sidendukar iklädda pigor, de s ju löparn ar hans pöjke, som vi vänta på! — Hvilken föreumlighet, att icke komma ihåg den 50årige Skandinaviens ende sn ibblöpare, Gustaf, Robert IIerlin från Stockholm-, de i han, de ä han, de iv han som springer! Vi armbåga oss fram bland snöoch folkmassorna och hinna lyckligen dublera Rosenlundsbron, just som en fantastiskt utstyrd figur, kostymerad å la druiderna i Norma, luffar förbi pss, styrande kosan åt s. d. Bierhalleplatsen. siksom uppenbarelsen af en temligen ruskig igur, skramlande med en betydelsefull om också icke tullt ren tallrik, under vår passage venom allen gjort klart för oss mening Ned ordalvdelsen ; enahhanpinmonn nn. i i i en att sjelf döma i saken och då det första, besäkerligen vara benägen att öfverse med både 8 6 h N b In h 7 eC r h n h k 0 1 m ri tå