Göteborgsposten – 28 januari 1867, sida 1

skap blef, i trots af några mera ärliga iuvänningar, med begärligbet omfattadt af målare och skalder. På utställningen i Louvren år 1836 såg man redan en tafla af Lecurieux, hvilken tilldrog sig allas blickar. Hon föreställde Salemon de Caus, hvilken, innesluten i Bicetre med insjunkna ögon och långt skägg, mellan gallerstängerna i sitt fängelse bedjan de sträckte ut händerna mot de båda elegant klädda förnäma besökande: Marion Delorme och markisen af Worcester Illustrerade verk och teatrar satte fabeln på scenen — (hvem minnes icke A. Munchs och Brachvogels dramer?) — ja, sjelfva den franske senatorn Luguerro har i ett tal i Limoges till de industriidkande ännu d. 30 Sept. 1865 omtalat detta vetenskapens martyrskap. Emellertid bade Henry Berthond redan år 1847 biktat sig under en för öfrigt rätt lustig tvist, som han hade med bladet La democratio pacifique, hvari autenticiteten af Marion Delormes bref förtäktades på det hätftigaste, under påstående att man tillochmed shulle ha sett sjelfva originalet till brefvet. Det var för atv slå denne motståndare till marken, som IIenry Berthend bekände sin lilla voskyldiga mystisikationn. Genom de at Read funna aktstycken har det slutligen bevisats. att Salomon de Caus ingalunda var i Bicwe 1641, at det helt enkla skälet, att han begrofs redan d. 28 Febr. 1626, och att han icke blifvit törföljd af konungen och Richelieu, utan tvärtom år 1624 tillegnat Richelleu en bok och de sista åren af sitt lif, efter sin återkomst från Tyskland, vart anställd som kongl. ingeniör i Paris. Sålunda har alltså verlden förts bakom ljuset, derför atv en driftig förläggare icke ville ha betalt sitt träsnitt for mycket, utan att använda det. Historien har en intressant martyr mindre, det är sannt, men en stor mans minne står i utbyte renare — och detta är i och för sig en historisk vinst.