Göteborgsposten – 28 januari 1867, sida 1

ting om att han ej önskado någon middag alls och ville knappast svara mig. Kanhända ni vill försöka, sir? Mr Lydney skrattode och sprang uppför trapporna, ropande tillbaka att sjukliugen kanhända ej askulle svara honom. Det var, som nämndt, är ett mycket vackert och beqvämt rum som mr Home innehade — det bästa i hela värdshuset — och mrs Ravensbird brukade kalla det paradrummet. Sängen stod längst bort, midtemot dörren, och eldstaden var midtemellan dem båda. Mölerna voro at mahogny och sängomhänge och fönstergardiner af blått damast, Det rum mr Lydney innehade låg på motsatta sidan om korridoren. Detta var ett litet, simpelt möbleradt rum. Mrs Ravensbird önskade i hemlighet att de respektive hyresgåsterna blifvit placerade tvärtom. Hon antydde detta för den unge mannen, men han svarade på sitt öppna, godmodiga sätt att hans rum vore ett paradis, jeomföret med hans belägenhet i lifräddningsbäten. Vid ändan af korridoren var en sal med utsigt åt hafvet. Mr Lydney tog denna i besittning och hans måltider serverades der. Sjuklingen lag till sängs hela dagen. Emot skymningen gick Richard Ravensbird in och fann rumi försänkt i mörker Gardinerna voro nedfillda stren i anseende till den sjuke mannens svaga ågo1n; hade bränat ut. ivensbird rörde lagnt om i d då mr Home plötsligt tilltalade honom. — Hurudan är denna trakt? frågade han. Mr Ravensbird undrade sannolikt om det var dess