Göteborgsposten – 25 januari 1867, sida 1

Article Image
befolkning, utan inskränkning deraf att icke de svarta, och således ej heller hela befolkningen, vore valberättigade, hädanefter skulle tå antalet valberättigade minskadt till öfverensstämmelse med den hvita befolkningens storlek, om de ej antaga de radikalas fordran, att äfven släppa de färgade fram till valurnan. Så stod ställningen, då blodbadet i NewOrleans och Johnsons olyckliga resa genom Nordstalerna inträffade. Till det förra beskyllde bäda partierna hvarandra vara skulden, ehuru det sannolikaste är, att den frenetiske borgmästaren i nämnde stad ensam bär ansvaret; vi älska att tro Johnson vara oskyldig till denna blodshandling. som på intet sätt kunde gagna, endast skada honom. Under nämnda resa neddrog Johnson sin värdighet. Han blef en obändig politiker och törverkade allas sympatier genom sitt våldsamma uppträdande mot sina motståndare inom kongressen, hvilka han öppet förklarade tör förradare, som förtjente hängas. Vid de val till kongressen, som nu följde, blef äfven Johnson med sitt parti i grund slagen, och republikanerna besitta redan nu en hittills oerhörd majoritet inom kongressens båda asdelningar, hvilken kommer att i Mars månad ytterligare ökas genom några demokraters afgång och republikanernas inträde i deras ställe, Det var naturligt, att Johnsons motståndare skulle, då de i December åter sammanträdde, uppbjuda allt, för att förödmjuka presidenten. De itrigaste tällde tillochmed yttranden om, att han skulle ställas under ätal, dock vågade man ej med bestämdhet uttala sig härför. Men då Johnson i sitt bädskap till kongressen icke ville ansluta sig till kongressens politik och ej heller uppmanade Sydstaterna att antaga det ändringsförslag till lörtattningen, som de radikala, i enlighet med sitt ofvan meddelade program, ville genomdrifva, fattade de snart sitt parti. De beslöto rösträtt åt alla färgade i Columbia, som är ett distrikt, ötver hvilket kongressen sjelf omedelbarligen lagstiftar. Presidenten uttalade, märkligt nog, häremot sitt veto, hvarigenom den ena Sydstatsguvernören efter den andra fick mod att följa ett par sina kollegers exempel och motträdde de radikalas ändringsförslag till författningen. Nu var gärdet uppgifvet, och åtalet föreslogs samt hänsköts af representanthuset i Washington till ett utskott, som skulle närmare granska anklagelsepunkterna, för hvilka i vår utlandsafdelning förut redogjorts. Det torde ännu dröja en tid, innan utskottet hunnit sluta denna undersökning, på grund af hvars resultat det skall inkomma med sitt tilleller alstyrkande betänkande, hvaröfver sedan representanthuset beslutar, hvarefter ärendet genomgår en hel del instanser, innan slutligt uttalande faller. Likasom det är visst, att Johnson handlat i många afseenden både oklokt och en president ovärdigt, att han spelat den föga aktaingsvärda rollen at hänsynslös demagog och våldsam partigängare, lika säkert är det, att hans motståndare i afseende på hättighet och hänsynslöshet ej gifvit honom i något efter. Men bakom all denna partibitterhet, dessa uppbrusningar och skymfanden se vi en betydelsefull principfråga för Förenta Staterna, hvars lösning skall bli för dessa af den största betydelse och hvilken just är den revolntion, som Unionen nu genomgår. Den frågan rör ingenting mindre än de särskilda staternas ställning till Unionen, Dennas stiftare betryggade klokt den republikanska andans lifsvilkor och sortvaro, genom att gifva de olika staternas lagstiftande församlingar den ut

25 januari 1867, sida 1

Thumbnail