Göteborgsposten – 24 januari 1867, sida 1

— Öräckt midskepps! Käptenen sade så. Jag tror att det måste ha stött emot en klippa; det knakade förfärligt i skrofvet. IIvarifrån kommer det? — Från Noewyork. Ett passagerarefartyg. Vi hade en god resa helu tiden ända tills det slutade på detta sätt! Ett vackert skepp var det, alldeles nytt, elfvahundra tons drägtighet och bärande namnet Winden. Jag tyckte för min del ej om det namnet då jag tog anställning på fartyget. — Många pussagerare? — Fyrtio eller femtio; omkring ett halft dussin af dem voro första klassens passagerare ; de öfriga andra. Ofvanstående samtal hade egt rum med långa afbrott, allteftersom den tjutande vinden tillät orden att höras. Snart upphörde det alldeles, ty hvar och en måste egna hela sin energi åt båten, om de ville uppnå stranden. Ett lågt bifallssorl helsade dem då de hunno den; det skulle varit högljuddare om man betänkt hvad de djerfva våghalsarne ännu hade att göra, och hvilken ringa utsigt de hade att lyckas — huru få som voro räddade jemförelaevis med dem som återstodo att räddas. Då Wilfred Lester steg i land, med ett ansigte likblekt af ansträngning och drypande af hafsskum, är det möjligt att han såg ofter en faders hand att välkomna honom, längtande efter. itt få höra en faders röst att uppmuntra honom. Om så var, hade han misstagit sig. Mr Lester var fortfarande ler, men han befann sig ej i främsta raden; han lät ej märka ens att Wilfred var känd af honom. Ack, huru