Göteborgsposten – 24 januari 1867, sida 1

— Ww enligt denna enkla och sunda regel. Den hade i sista stunden, sedan statsutgifternas belopp redan voLs beräknade och bestämda, beviljat en mängd anslag, hvilka skulle utgå redan under år 1866, utan au tänka på om tillgångar dertill voro för handen eller kunde beredas. Ett sådant sätt att reglera staten vore, minst sagdt, oförsigtigt. Genom en sådan hushållning sjunker krediten. För innev. år uppgick bristen, enligt riksgäliskontorets räkenskaper, till vida ögre än hvad den k. propositionen utvisar. nemligen till en summa af icke mindre än sju millioner åtta hundratusen riksdaler. Rikets ständer befullmäktigade riksghldskontoret vid slutet al förra riksdagen att reglera den då beraknade bristen bäst fullmäktige kunde. Detta arf från föregående tid har regeringen ej tagit i beräkning. Derjemte finner man det egna sörhallandet, att sista riksdags statsutskott ej beräknat medel till någon afbetalning på statslånet förr än 1868; men i början af Januari 1868 skall den an ortering, som då bör ske, vara i långifvarnes händer, och riksgäldsfullmäktige måste, för att kunna fullgöra denna förbindelse, redan i höst uppköpa vexlar. Talarens väsentliguste anmärkning rörde dock det föreslagna sättet sor stutsbristens syllande. Man har antagit förra årets minskning i tnllinkomsterna vara tillfällig, och antagit att de genom de föreslagna förhöjningarna skulle kunua framdeles hållas uppe vid 14,600,000 rdr. Men talaren var förvissad om att den redan började minskuingen skulle fortsara. Samma orsaker, som förut föranledt minskuiug i tullinkomsterna, mäste Iramgent föranleda samma verkningar. Tullinkomsternas rätta siffra vore, i st. f. 14 mill. 000.000 rdr, blott tolf och eu half million rdr, en summa, som Kommerskollegii tabeller skulle komma att upptaga. Men ännu märkvärdigare saker än de redan nämnda innehallas i den k. propositionen. Man har beräknat ofverskotten af statsmedlen för 1867 såsom inflytande redan under detta ar. I verkligheten iuflyta dessa dock ej fullständigt förr au 1869, sasom man ser al forhallandet med bespariugarna från 1864, hvilka ej ingatt lörr äv 1866. Bevillningen för ar 1868 iuflyter ej förr än 1869; likvål har regeringen af denna skattetitel beräknat att 1868 hafva en inkomet af 2,600,000 rdr. Riksgäldskontore: alagges genom ett sådant sätt att uppgöra staten till vingleri, för att balansera en sväfvande skuld af 7 millioner rdr. Bevillningens lörhöjuiug vore icke blott en ledsum utväg, enär den mötes al misaudje af befolkningen, utan vore äfven en politisk olycka. Den skulle väcka misstrv till den nya representationen, om dennas första atgärd vore att höja den direkta beskattningon. Dessutom vore representationen alls icke berättigad att beräkna eu beskatsning för 1869, utan att ingripa i nästa riksdags rätt. Vidare vore bevilluingen för högt upptagen, enär taxeringen under inflytelse al den tiyckta ställningen visat en stark benagenhet att sjunka. Slutligen lade tal. statsutskottet pa hjertat att uppgora en ärlig etatsreglering, så att trygghet ma åstadkommas och langilvare så väl inom som utom landet må kunna med säkerhot lemna sina peuningar till ett verk, som nu nodgas sväsva med många millioners skuld utan säker utsigt att kunas fullgöra siua förbindelser. Sedau hr Tornerkjelm uppträdt till försvar för förra riksdagens statsutskott, tillade den föregaende tal., att om ett fel blesve mindre derigenou att det delades pa slera, så ville han gerna medgifva att några föregaende statsutskott handlat på samma lättsivniga sätt som förra riksdagens IIr S. Heijkensköld vudde att villervallan uppstått deraf att ej det beraknade lanet blifvit upptaget. Utgitterna borde rättas efter inkomsterna. sa att lau ej beholdes. Tal. yrkade pa forlagslan at industriidkarne. IIBennich anförde atskilligt till sorsvar lör berakuengen af tulliunkomsterua. men hans yttrande kunde till följa af buller pa läktaren ej uppfattas. En al honom mot riksgäldskonioret riktad spetsig anmärkurng gendrefs al grofve H. Hamillon, som älven upplyste, att om fraga varit vm upptagande al ett stort utländskt län under megaente ar, sa skulle detsamma utan svaighet orhallits. Grefve C. (i. Mörner yrkade på stabilitet i tullagstistuingen och framholl vigten deral. De svenska industrimdkarne hade ratt att fordra detta, liksom att .j ställas sämre än de utläomngar, med hvilka de måste konkurrera, Detta hade man förbisett, äfvensom deras lordran att erhalla afseende, da leveranser för offentiiga behof erfordrades. Anslag vill industriens höjande ansag tal. som ett misstag I afseende på utsigterna för en minskning i bevillningen anförde tal., att jordvardet 1865 efter taxeringen blifvit nedsatt med icke mindre än 14 millioner mindre än loregående år. Den beraknade inkomsten af kapital pch arbete hade under samma tid nedgått med en million. Ocksa erinrade tal. hr Bennich. att den stegring i tullinkowmsterna, som egt rum 1865, häredde sig från den mängd varor som mot slutet af 1864 blifvit lagda på nederlag i hopp om den väntale franska traktaten, och att den ofta omskrutna stegingen således vore endast tillfällig. Hr Schartau beklagade, likasom den förste tal., tt jöredraganden för finansärenden nu saknades på in plats. Tal. ozillade högeligen, likasom grefve H., wi man replierat på riksgaldskontorets förmåga att vingla sig Iram, och bad statsutskottet allvarligt benjerta den varning, som det redan erhållit; beklagade nisstagen i den kongl. propositionen samt yttrade sin arhaga, att en ökad direkt beskattning skulle icke lott göra kamrarne impopulära hos svenska folket, utan älven försela ändamålet. Han anmärkte äfven le motsägelser, som regeriogeu råkat uti, då den a na sidan genom tullag tiftiningen uppmuntrat till slö. seri, och a den andra sidan förordade sparsamhe