Göteborgsposten – 24 januari 1867, sida 1

olika äro ej våra känslor mot våra vänner då dessa lyekuts undgå on nästan säker nöd emot då de gå den till mötes! , en annan åskådare hade tillkommit: mr Lesters hustru. Lady Adelaide hade trotsat blåsten för att tillfredsställa sin qvinliga nyfikenhet och stod nu på stranden mellan sin man och lord Dane. Var hennes närvaro det hinder som förefanns för mr Lester till att taga vidare notis om sin son? — eller hade han allaredan ångrat sin helsning? Wilfred såg honom stå der; men han var alltför sysselsatt för att egna mer än en flyktig tanke deråt. Han stod beredd att hjelpa de skeppsbrutna upp ur båten. Hastigt vände han sitt bleka ansigte mot åskådarehopen för att tala, och hans röst egde detta onämnbura befallande uttryck, som den förut gjort då han påyrkade expeditionen. : — Har någon af er tänkt på att anskaffa varma bäddar åt dem? I annat fall kunde dessa arma skeppsbrutna menniskor nästan lika gerna ha blifvit qvarlemnade i vattnet. Richard Ravensbird var den förste som svarade, trängande sig fram litet bland hopen under det han talade. — Jag kan mottaga två eller tre; min hustru gör i ordning hemma ät dem. Jag har ej varit i stånd att göra någonting för utt rädda, men jag kan lemna tak öfver hufvudet. Det finnes en vagn här och Jessop kör hit sin omnibus, Lord Dane erbjöd slottet och hvarje beqvämlighet som der fanns. Men slo.tet var för långt aflägset för att vara