Göteborgsposten – 22 januari 1867, sida 3

2 Å tHUHH B HÅ Ett på 1011AASKAmmaåren. Alven denna pantsatte Malmgren på ett annat lånekontor för 10 å 12 rar, hvilka likaledes delades. Dessa plagg hade han pantsatt i främmande personers namn, den första rocken i Nilssons, den andra i ÅPalmblads. På ordförandens fråga, hvarför han begagnat andras namn, svarade han, aw Olssun eagt till honom, att han kunde taga hvilka namn som helst. Tillfrågad hur det hängde ihop med mordbranden, berättade han, att etter den andra rockens pantsättande hade Olsson yttrat till honom, det han stulit rocken samt att Lysholm och Olsson gemendumt tagit rom och socker; Olsson bad nu Malmgren sätta eld på huset, på det att Olsson skuile blifva fri hån ansvar; da Malmgren vägrade detta, hade Olsson lofvat honom 15 rur om hau ville göra det. Da Olsson på vägen från stati. nohuset mötte Malmgren på Fisktorget, påstod denne senare att Olsson yttrat: Nu har jag satt eld på huset,, hvarpå Olsson visat sig mycket nedslagen och velat afhanda sig lifvel. Malmgren hade likväl sökt uppmuntra honom, nvarpå de en stund betraktade elden och begålvo sig sedan ned i förutnämnda utskänkningskällare, der de voro i sällskap med eu par andra ynglingar, en notisbärare Olsson och en betjent Ekström. Här hade man icke talat om brauden, men Olsson hade druckit till dess han blifvit rusig, och Malmgren var närvarande, då Olsson blef arresterad. Andra dagen hade Malmgren träffat Olsson vid S:t Petrikyrka, da de likväl icke samtalat om branden. Efter det andra till följd af branden anställda förhöret skulle Olsson ha yttrat till Malmgien, atv ingen vid jernvågen det ringaste misstänkte honom. Emellertid hade Malmgren kännt sig plågad af samvetsqval, och derföre omtalat rätta förhållandet för en betjent hos lojtn. Mörner, Jakob Ekström, samt för notisbäraren P. Olsson. Härvid frågado häradshosd. Engzell: Olsson hade väl uppgilvit sättet, huru M. skulle anlägga elden? — Ja, han hade sagt, att han skulle lägga en bunut tidningar till hands utt sätta eld på, hvarjemte Oloson skul.s visa honom vägen. På viuförandens fråga, huru de användt de för de stulva effekterua erhållna penningarna, svarade Malmg:en, att de hade supit upp dem. Derjemte förklarade Malmgren, att Olsson hade tänkt på att rymma till Danmark. Hårefter inlördes åter Olsson. Ordf. förklarade huruledes deras uppgifter icke stämde ösfverens. Malmgren hade påstått, att OsSsOn uppmanat honom anlägga branden, samt anmodat honom kowimna till stationen, då Olsson skulle visa honom vägen. Vidare hade Olsson sagt, att han tagit 4 a 5 rockar, som Malmgren pantsatt, ehuru denne påstått att det endast var två, samt förnekat sig ha mottagit något paraply. d Harpå svarade Olsson, att Malmgren till och med fått tvenue paraplyer af honom, Malmgren invände, att han aldrig satt någon paraply i pant, men dercmot fatt ett sådant af Olsson for att begagna. Härefter erkände han, att han äfven fått en tredje rock af Olsson, hvilken bifvit auvänd liksom de förra. Olsson förklarade, att han lemnat den till Malmgren för att säljas, men denne bade pantsatt den. Ordf. frågade Malmgren, om han misstänkte, att rocken var stulen, hvarpa Malmgren svarade ja; han hade icke desto mindre pautsatt den en månad derefter för 10 rdr, hvilka penningar de delade. Denna rock hado blifvit pantsatt i MImgro namn. Nagra flera rockar påstod Malmgren sig icke ba erhållit at Olsson, hvaremot han förklarade, att Olsson velat lemna honom ännu en rock på samma gång som den tredje, hvilken Malmgren likvål icke tagit emot. Ordf. uppmanade Malmgren allvarligt att bekänna verkliga förhallandet; enda sättet att lätta samvetet, vore att tala sanning; Olsson hade erkänt sig skyldig till morubranden. Malmgren lortfor likväl att neka, — Härtill yttrade Visson, att Malmgren äfven al honom orhållit ett par byxor, hvilka han förut glömt att uppgifva, och som M. skulle ha pantsatt för 5 rdr. — Malmgren erkände detta. Olsson förklarade ytterligare, att Malmgren alltid velat gå med honom in i förrådskammaren, för att sjelf sa välja de plagg, som skulle styalas, hvilket Malmgren älven medgaf, ehuru han aldrig kunnat förmå Olsson att släppa in honom. Malmgren erkände omsider, att han fått tvenne paraplyer, hvaremot Olsson sjelf ha pantsatt en rock för 8 rdr. Olsson påstod envist att Malmgreu hade narrat honom alt stjäla nämnde effekter, hvilket M. lika envist förnekade, liksom han bestred, att han uppmanat Olsson att anlägga mordbranden; denne skulle tvärtom ha yttrat till Malmgren: Ålåt oss brasa på, så ser ingen hvad vi ha gjort. — Härefter inkallades de såsom vittnen instämda betjenterna Nils Nilsson och Jacob Ekstrom samt aflade vittneseaen. Nilsson förklarade, att Malmgren i Söndags yttrat till honom att han trodde det gick illa för Olsson emedan ban har saw eld på stationen. Malmgren hade berättat för Nilsson, att Olsson anmodat Malmgren göra det, hvilket denne likväl afslagit. Han hade deremot sökt trösta Olsson, hvilken varit mycket nedslagen efter eldens utbrott. Allt detta hade Nilsson berättat för sin husbonde, löjtn. Hallencreutz. Malmgren erkände härvid, att ban hade uppmanat Oleson förtiga det brott han begått; Olsson kunde deremot icke påminna sig, att ban velat afhända sig lifvet. Betjenten Ekström vittnade, att Malmgren i Lördags på forutnämnde källaro för Ekström omtalat, utt han visste det Olsson anlagt branden, emedan han stulit och fruktade att han icke kunde hemlighålla sina stölder. Malmgren hade derjemte omtalat för Ekströr , att Olsson bjudit honom penningar om han ville sätta eld på huset, samt att Oleson, då de träfsades efter eldens utbrott, yttrat till Malmgren: Nu är det gjordt: för en sådan bof som mig lycka sallt; — Sedan skulle Olsson velat beröfva sig lifvet, uvilket Malmgren likväl afstyrkt. Som inga vidare upplysningar stodo att erhålla, begärde stadsfiskalen uppskof i målet, för att anskaffa flera vittnen jemte andra nödiga uppgifter om den vid branden anställda skadan m. m. Till följd häraf uppsköts målet till d. 24 d:s. Efter ransakningen har Malmgren för cellfängelsedirektör Hasselqvist enskilt bekännt, att han begått en annan stöld, för hvilken han var misstänkt. Han hade sett arkitekten Klein en afton gå upp på Musikföreningen, då Malmgren beslöt gå hem till hr Kleins bostad och påstod sig vara hemsänd af denne, för att hemta hans kappa. Pigan lemnade på god tro plagget, hvilket Malmgren genast pantsatte för 8 rdr. — Dessutom bekände han, att han och Wilhelm Olsson d. 13 d:s på aftonen varit tillsammans, att Malmgren stulit en ytterrock uti byggmästare Mårtenssons hus från mag. Fredriksson, hvilken rock Olsson pantsatt för 12 rdr.