Göteborgsposten – 22 januari 1867, sida 3

1919110CISCT, all Ha vt tYDBUE pa IINHIIS Så mVCTC, 0CU Q 14 d:s blef rätta förhållandet upptäckt. Ett par officerares betjentar hade under saumanvaro med några boktryckerielever hört någon al dessa yttra, att ban visste mer än någon kunde ana om stationshusets brand. En af betjenterna hade för sin husbonde omnämnt detta, och denne berättade det återigea genast för trafikintendenten, kapt. Frykholm, hvilken begärde att få anställa ett förhör med betjenterna, hvilket utföll så, att den vid förhöret närvarande stadsfiskalen på grund af hvad dervid kom i dagen, ansåg sig böra genast anställa efterspaningar efter Wilhelm Olsson, hvilken äfven om aftonen anträffades och arresterades. Vid ett samma afton hållet förberedande förhör, var han ganska lugn och bekände icke mycket, men dagen derpå afgaf han en fullständig bekannelse, hvars innehåll hufvudsakligen var följande: Han hade en längre tid umgåtts med en s. d. boktryckerigosse August Malmgren, hvilken gjort sig känd för on dålig conduite. Wilhelm Olsson hade tillträde till ett rum på vinden, der en del af passagerare glömda effekter förvarades, och för att kunna förskaffa sig penningar, tog han på Malmgrens uppmaning den ena gången efter den andra åtskilliga af dessa effekter, hvilka ynglingarne pantsatte, i det hopp, att de en gång skulle kunna inlösa dem och åter insätta dem på deras plats. Som tillgreppen ökades i mån af ynglingarnes växande smak för nöjen, ökades äfven omöjligheten att någonsin kunna inlösa de stulna och pantsatta effekterna, hvarför den tanken uppstod hos dem, att utplåna bevisen på deras brottslighet genom utt sätta eld på och uppbränna alla de öfriga i vindsrummet befintliga effekterna. Hos hvilken af de båda ynglingarne denna förfärliga tanke först uppstod, kunde Wilhelm Olsson icke påminna sig, men han erkändo att han, förmådd dertill af Malmgren, slutligen utfört dådet, och en afton i halfrusigt tillstånd uppsökt Malmgren och yttrat: Nu är det gjordt. Kort derefter hade lågorna slagit upp genom taket, men i stället för att enligt ynslingarnes beräkning tillintetgöra de på vindsrummet förvarade kläderna spridde sig elden och rasade hela natten. I följd af denna bekännelse blef äfven Malmgren arresterad, och i Thorsdags anställdes med dem ransakning å cellfängelset, der de äro arresterade. Wilhelm Olsson visade sig i början särdeles hård, och yttrade, att han trodde det penningar kunde befria honom från det straff, som lörestod honom, och dessa penningar hoppades han kunna få af sin bror i Afrika, hvilken skulle ha samlat sig förmögenhet. Sedan man upplyst honom om det stränga straff, som han icke kan undgå, och förehållit honom, huru han förstört sin framtid, tycktes han gripas af mildare känslor och under tårar lofvade han, att vid ransakningen aflägga en uppriktig bekännelse. Före ransakningens början företedde häradshöfd. Engzell fullmakt såsom ombud för trafikintendenten kapt. Frykuolm. Det upplystes, att ingen menniska till soljd af den anlagda mordbranden blifvit skadad, och i hänseende till den förlust, som förvallats, kunde värdet derå ännu icke bestämmas. Först infördes ynglingen Wilhelm Olssou. Han är född i Kungsvinger i Norge. Han kom till Sverige som barn med sin föräldrar, och vistades hemma hos dem, till dess ban vid 12 års ålder fick anställning på Kockuwska tobaksfabriken, der han förblef i 4 år. Under den tid han konfirmerades erhöll han plats vid jernvägen som telegrambärare. Olsson har ljust hår och blå ögon, ansigtet röjer intelligens och raskhet, men dragen äro hårda och skarpa, och han ser något under lugg. Till växten är han smärt, nästan spenslig. Olsson erkände sig genast ha anlagt morobranden å stationshuset och afgaf lugnt och ganska redigt följande berättelse om sitt brott och motiverna dertill: D. 14 sistl. Dec. hade han hela dagen tjenstgjort på telegrafon. Kl. 18 gick han upp på vinden genom vestra tornet, sedan han tagit nyckeln till nämude vind i en låda uti ett bord, som stod i korridoren i andra våningen. Det rum, i hvilket han anlade elden, var genom en brädvägg skiljdt från vinden, Genom en springa i denna brädvägg antände han medelst några brinnande tändstickor en på en hylla liggande bundt tidningar, hvarpå han obemärkt lade nyckeln tillbaka i lådan. Derpå eldade han på tillsägelse hos tjenstgörande telegraflsten, hvarpå han af denne erhöll tillåtelse att gå hem. Då han aflägsnade sig, vände han sig om, och såg att det lyste i vindslönsterna. Då han aflägsnade sig från stationen, träffade han på Fisktorget Malmgren, som sade till honom: Nu har du satt eld på huset! — Ja, svarade Olsson. Båda två återvände derpå till sta tionshuset, der Olsson på löjtn. Berlings befallning biträdde vid släckningen och gick ut i staden för att tillsäga om brandsignaler. Derpå gick han åter ut i staden och begaf sig omkring kl. 10 med Malmgren och några andra ynglingar till den i Ficks hotell besig med starka drycker, blef han, såsom nämnts, af polisen arresterad och tillbragte nalten i polisarresten. Olsson erkände, att ban på förrådskammaren efter hand tillgripit 4 a 5 rockar, hvilka han lemnat åt Malmgren för att pantsätta. Malmyren var då boktryckeri-lärling hos boktryckaren Hellborg. Olsson påstod, att Malmgren hade uppmanat honom att taga plaggen, hvilka Malmgren erbjöd sig pantsätta, Malmgren kände till forradskammarens läge och möj ligheten att derifrån taga effekter, emedan han at en annan avisbärare Lysholm lått en käpp, som denne derstädes tillgripit. Olsson sorklarade, att det varit hans afsigt att igenlosa de först pentsatta eakerna, bestående i ett paraply och en rock, hvilka Malmgren pantsatt och för hvilka han erhållit 73 rdr, hvilken summa ynglingarne delade. Malmgren hade lofvat att anskaffa penningar till sakernas inlosande, men detta skedde icke. Derefter tog Olsson äter eu rock, som likaledes pantsattes. Han påstod derjemte, att Malmgren hade lotvat sätta eld på huset, på det att ingen skulle märka Olssons stölder. Tag du blott mera, så skall jag sätta eld på huset; skulle Malmgren ba yttrat till Olsson. — Dessutom erkände Olsson sig ha tillgripit en sillverring, 3 skålp. socker och en flaska rom, hvilka sistnämnda saker Olsson förtärt tillsammans med Lysholm. På ordiörandens orinrau, att Malmgren vid polisförhöret hade uppgiivit, att Olsson uppmanat honom att anlägga mordbranden, försäkrade Olsson, att Malmgren tvärtom lofvat göra det, samt flera gånger bedt honom taga mera kläder. Kläderna tog Olsson, då han skulle hemta ved på vinden; nycklarne till såväl vinden som förrådskammaren sutto på en ring, och förvarades, som förut blifvit håwndt, i en bordlåda. Det stulna plagget lades på vinden, der Malmgren sedan afhemtade det. Haradshöfd. Engzell framställde den frågan, om Lysholm hade någon kännedom om oranden hvilken fråga Olsson besvarade med: nej. Härpå infördes ynglingen Pehr Aug. Malmgren. Han är född 1849; sadren, P. O. Malmgren, är timsintliga utskänkningskallaren; sedan han der berusat