Göteborgsposten – 22 januari 1867, sida 2

nåhscenden tU de nyare tyska systemerna. Cousin deltog ätven i det politiska lifvet. Är 1824 gjorde han med hertigens af Montebello söner en resa till Tyskland, der regeringarne just då med ifver spionerade efter de demagogiska rörelserna bland -die Burschenschaflren-. På grund af frimodiga yttranden om politiska ämnen blef Cousin på den preussiska regeringens begäran arresterad i Dresden, emedan man antog honom stå i hemlig sörbindelse med de tyska demagogerna. Hans ofrivilliga vistande i Berlin gaf honom tilltälle att bli bekant med de förnämsta representanterna för det hegelska systemet. På den franske gesandtens begäran blef han likväl snart åter frigifven. Etter sin återkomst till Paris öppnade han en följd af föreläsningar, hvilka bletvo talrikt besökta. Cousin förenade med ett lysande föredrag en hänförande vältalighet; både genom sina skrifter och föreläsningar har han derför utöfvat ett afgörande intlytande på den andliga utvecklingen i Frankrike under åren 1820 till 1840. År 1830 blef han medlem af akademien, och då hans vän Guizot öfvertog statsstyrelsen, blef han direktör tör normalskolan, generalinspektör för det franska undervisningsväsendet och medlem af pairskammaren. På sin plats som undervisningsinspektör utvecklade Cousin en mycket stor verksamhet. Han företog längre resor i Tyskland, isynnerhet i Preussen och Holland, för att sätta sig in i det dervarande skolväsendet, och utgaf verk häröfver. Under Thiers ministör 1840 öfvertog Cousin cultusministeriet. 1848 års revolution fann i honom en republikan i Cavaignacs anda. Sedan dess har han försvunnit ur det politiska lifvet, för att desto flitigare skrifva böcker. Hans mera betydande alster tillhöra filosofiens historia, och dessa arbeten upplefde flera upplagor, såsom istoire generale de la philosophie (7:de), Fragments philosophiques-, Philosophie moderne och Philosophie contemporaine (5:te). Cousin hade en fast tro på upplysningens seger. Han säger på ett ställe: I hela vida verlden finns det intet, som skulle vara större än menniskan, och i menniskan är ingenting så stort som anden. Cousin dog i Cannes af slag mycket hastigt. — Cousin lät på sista tiden mycket tala om sig genom sitt i en del monografier innehållna försvar af de qvinnor, som under fronden spelat en roll. Den, för hvilken han mest entusiasmerades, var fru de Longueville, hvarför han ock fick tillnamnet ÅLamant de M:me de Longueville. Medlem af franska akademien bevistade han alla dennas sammanträden, och man brukade säga om honom, att han utmärkte sig derigenom, att han föredrog en af sina fabler och derefter försjönk i djup sömn. Målaren Ingres har ätven plötsligt slutat sina dagar. Han steg upp en natt ur sin säng, för lägga tillbaka i kaminen ett vedstycke, som fallit ur denna. Härigenom ådrog han sig förkylning och dog deraf nästan utan någon förutgången dödskamp. Ingres föddes år 1781 i Montauban. D. 13 d:s lemnade sista mexicanska transportångarne Cherbourgs hamn. De 10 första transportfartygen för den franska kårens hemförande från Mexico ha redan anländt till Martinique; d. 15 Febr. skall hela flottan vara samlad utanför Vera Cruz. Tyvärr säges, att i denna stad gula febern redan utbrutit, hvilket skall vara väl tidigt på året. Det är att hoppas, att ryktet ej besannar sig. Till Frankrike anlända alltjemt politiska flyktingar från Spanien, ett bevis på att Narvaez fortfarande rasar derstädes, fastän den spanska pressen tiger dermed, emedan den ej vågar tala. Serrano, som på ett något mystiskt sätt undkommit från Mahon, har anlänt till Paris med sin nevö, hvilken gör tjenst som hans sekreterare. Till Bayonne ha som flyktingar anlädt: Arneijo, inrikesminister under ODonnel och Don Manuel Bermudez de Castro, utrikesminister vid samma tid, samt deputeraderna Lasalle och grefve Padilla. Till Paris ha kommit senast deputeradena grefve Casabianca, Casall och Bernard. Ponsards nya drama Galilei har af teatercensuren förbjudits till uppförande, derför att förf. deri går illa åt inqvisitionen. Kejsarinnan Eugnie säges hafva sjelf motverkat styckets gitvande. Fru Ponsard har visserligen sökt förmå ministern för teatrarne, marskalk Vaillant, att frigifva pjesen, men marskalken skall hafva svarat: ÅJag kan tyvärr ingenting göra, ty jag har fått de bestämdaste befallningar!. I sin nöd har man vädjat till kejsaren sjelf; han har manuskriptet i sina händer, och man afvaktar otåligt hans slutdom. Till ära för Duvernois, som nyligen lössläppts från S:t Pelagie, har gifvits en stor diner i Maison Doråe. Duvernois har begagnat sin ofrivilliga ledighet till att lägga sista handan wid am oo 0