Göteborgsposten – 22 januari 1867, sida 2

skulle ha sista ordet. För min del önskar jag att de stanna i värdshussalen till i morgon. Ravensbird gick tillbaka till sällskapet och sade dem att klockan var elfva. De syntes dock ej vara böjda att aflägsna sig, och för att göra sin hustru till behag var Ravensbird mindre noga att stänga på klockslaget än vanligt och tillät att mera öl fick drickas. En ny kund inträdde. Det var kustvakten Mitchel. — Jag trodde ni hade tjenstgöring i natt, sade Ravensbird till honom. — Blåsten har satt stopp för all sådan tjenstgöring, mr Ravensbird. Jag såg att ni ej stängt ännu och gick dertöre in. — Ja, man behöfver nu ej frukta för att någon smugglarebåt skall smyga sig in, yttrade en at sällskapet. — Men jag är rädd för en sak, yttrade Mitchel i låg ton, — Hvad då för? — Att det är ett skepp i sjönöd. Jag ser ovanligt bra på långt håll, som ni vet, och jag är säker om att jag såg ett fartyg och tillochmed kunde urskilja lyktorna ombord. Jag pekade ut det för Baker nyss, men han kunde ingenting se och trodde att jag misstagit mig. Men jag har ej gjort det. (Forts.)