Göteborgsposten – 21 januari 1867, sida 1

alnar förrän han hejdade sina steg och vände tillbaka till sin syster. -Vill ni ej följa mig, i mensklighetens namn? Om ni inträder i mitt hus för att säga ett tröstens ord till Edith — döende såsom hon kanhända är, såsom jag fruktar att hon är, af brist på deltagande, på öm omvårdnad — skall det ej taga lifvet af mr Lester och lady Adelaide Lester. Döm mellan mig och dem, Maria. Antingen det nu var bitterheten i hans ton som förorsakade det, eller att hennes menslikghet tog öfverhand nog af Maria, kom att följa honom. Huset låg på kort afstånd derifrån. Ett mycket oansenligt hus var det, omgifvet af skogen, med köket i fronten och ett sällskaps: rum bakom detta. Edith var i detta senare, liggande som Sally lemnat henne. I Det var endast ett anfall af vanmakt och hon hade redan återhemtat sig derifrån då de inträdde. Dylika an fall voro vanliga för Edith alltifrån början af hennes sjukdom, men den vanligtvis lugna Sally (hennes dopnamn, ehuru hon af några kallades Sarah) hade denna gång blifvit förskräckt. Maria, förbjuden att gå till sin brors hus, hade ej sett hans hustru på flera veckor, nej månader; hon stod lutad öfver Edith, förskräckt öfver den förändring denna undergått och fullt och fast troende att hon ej kunde lefva länge. Maria brast i tårar då hon kysste henne; de greto båda tillsammans, och Wilfred hviskade till sin syster att han var rädd att denna sinnesröÖ relse ej skulle bekomma Edith väl. Maria tog derföre farväl och aflägsnade sig.