Göteborgsposten – 19 januari 1867, sida 2

Rättegångsoch Polissaker. Poliskammaren. Den 9 d:s omkring kl. 9 på aftonen kom landtbrukaren A. Andersson på det i Slottskogen belägna Margreteberg åkande, på väg från Mölndal till sitt hem, förbi Enggärden, såsom bekant äfven beläget i Slottsskogen. I detsamma framsprang en karl, som hr Andersson igenkande såsom för stöld straffade Donatus Håkansson Rask, boende hos sin svåger smeden Håkansson på Margretebergs egor, och hvilken nu arog A. ur kärran i hvilken han åkte samt mycket illa slog honom i hufvudet med stenar och äfven, efter hvad läkaren slutai af såren, skar honom med något eggjern. Flera ganger under misshandlingen ropade A. till våldsverkaren: Kåre Håkansson, skona åtminstone mitt lifl:Bosven fortsatte dock tills A. alldeles mistat sansen. Huru lange A. lag der tilllolje af misshandlingen och huru han sedermera lyckades att komma hem, visste han icke, Alltnog han befann sig, då hau på aftonen omellan kl. 10 och 11 framkom till sitt blott ett par hundra alnar trån stället för våldsbragden belägna hem, i det förskräckligaste tillstånd, blodig och söndersargad i hela hufvudet. Han infördes sedermera till staden för att vårdas. 1 går var han så pass återställd efter misshandlingen att han kunnat infinna sig i poliskammaren vid det förhör som blifvit ans äldt med den emellertid häktade Donatus Håkansson Rask, hvilken samma aston han greps beredt sig på att aflägsna sig från orten. Andersson upprepade nu den berättelse vi ofvan anfört, tilläggande, att han med full säkerhet igenkänt Donatus Håkansson såsom den hvilken misshandlat honom, och att han med så mycket större såkerhet mindes detta, som han specielt erinrade sig ha ropat: Kära Håkansson, skona åc. För öfrigt var hans minne till följe af den öfvergångna misshandlingen ännu mycket oredigt. Så kunde han t. ex. ej med säkerhet uppgifva om han vid tillfället blifvit rånad på några penningar, emedan han ej kunde erinra sig huru mycket han haft med sig. Han visste sig ej ha varit i något slags ovänskap med Donatus, men dennes syster skulle ha uppgifvit att han hyste agg till A. Donatus, såsom polismästaren vid förhöret nämnde, känd som en gammal rånare, förnekade helt och hållet atv ha begått det ifrågavarande brottet. Han påstod sig kunna bevisa, att han vid det tillfälle då ingreppet skedde varit hemma och redan gått till sängs. För öfrigt sökte han göra troligt, det Andersson förut inbillat sig att han, Donatus, angripit honom. Kapten J. Kjellman, hvilken bor på Enggården närheten af Margreteberg, meddelade, att då han på morgonen d. 10 besökte A., för att höra huru han besann sig efter misshandlingen, hade A. ej haft full ans, men på tillfrågan, om hvem som kunnat förHva våldet, svarat: Det har nog han derinne gjort, varmed förmodligen menats Donatus Håkansson, — A. var för öfrigt alltid vid sina sinnens bruk och lessutom en mycket aktningsvärd man. Pigan Anna Charlotta Carlsson och trädgårdsnästaren II. Carlsson, hvilka upplysningsvis hördes, ade ej annat att upplysa, än de vid samma tid som äldet begicks, hört ljud från landsvägen, hvilket de orst trott vara skrål af förbifarande bönder. men som edan låtit likt ett svagt klagoljud. Då dylikt ej var vågot ovanligt i Slottsskogen, hade de ej sastat vig vidare dervid: