Göteborgsposten – 19 januari 1867, sida 1

uppbygga en läktare, rymmande bortåte600 skådare. Tres faciunt collehium, sa Orla Lenmann, och när tre så kloka hufvuden slå sig illsammans, bören J kunna vara lugna för lif och lemmar. Vi tycka oss redan på förhand se fortjusningsfebern slå ut i skära tammor på redan af vinterkylan purprade fina kinder, vi höra redan svällande läppar tillhörande nåson af våra täcka skridskogångerskor sakta iramhviska, ett längtansfullt: Med honom på Vågenl Nästkommande Onsdag gitves å;Nya Teatern till förmån för 7.do kompaniet af filv. skarpskyttekåren af dess egna medlemmar, med benäget biträde, en musikalisk-dramatisk vone. bå biljettpriserna blifva de vanliga och ändamålet med soiren är ganska behiervansvärdt, det nemligen att bereda en sond iör avskaffande dels at diverse materiel ull förrådet, dels underlätta möjligheten för kompaniets medlemmar att genom ej för betungande afbetalningar anskaffa sig fullständig uniform och gevär, tveka vi icke att anbelalla soiråen i benägen åtanka hos alla vänner ull skarpskytteiden. Programmet är ganska omvexlande och upptager: Festmarsch och musiknummer, uttörda at skarpskyttemusikkären, sångnummer af kompaniets sängare samt Prolog at Pehr L., en monolog at Gustaf E. och ett skarpskyttesaken behandlande munksrt tillfällighetsstycke af samme törtattare, i hvilket såsom förut omnämnts hr G. Ullberg inlagt en af honom kompoaerad balett. Hvilken at våra läsare och framför allt våra läsarinnor har icke med förtjusning läst de underbara historierua om Rudolf i Parisermysterierna och Edmond Dantes i Gretven af Monte-Uhristo, dessa fabelakuga skapelser, framsprungna ur Eugene Sues och Alexander Dumas uppfinningsrika hjernor, dessa oskuldeus beskyddare och brottets bestraflare, tör hvilka en million icke betydde stort mer än en pris snus? Nåväl, häromdagen kommer en god vän will oss och berättar oss en underbar historia i samma genre, men naturligtvis i milliondels förminskad skala, eftersom Sverige icke är Frankrike och, framkor allt, Göteborg icke är Paris. Någon tid iöre Jul — började vår vän — ankom till olt af stadens hoteller en välklädd resande, som genast tog några af de bästa rummen i besiuning. Han visade sig ha fullt upp med penningar och uppförde sig för öfrigt stilla och ordentligt, men det som väckte uppmärksamhet var, att han reguliert 3:ne gånger om dagen plägade vandra ut i staden, hvarje gäng iklädd olika toiletter, än som välmående privat man, än som en hygglig arbetare och slutligen, när mörkret inträdt, som en af dessa olyckliga, hvilkas slarfvor väcka vårt medlidande. Då och då på dagarne infunno sig jemväl illa klädda personer, särdeles äldre qvinnor, och sökte den resande, som särskildt befallt, att alla utan undantag som frågade efter honom skulle insläppas, och då de mottagits hos honom uppstämde de alltid vid allägsnandet lofsånger ofver den beskedlige nerro. Vidaro hade man sig bekant, att han besökt flera af de lastens nästen der samasllets drägg örverlemnar sig åt de lägsta pasioner, och att han der strött omkring sig om icke guld åtminstone silfver och sedlar, allt under det han i bevekliga ordalag uppmanade lastens offer till attåtervända på dygdens stig. Vår vän visste att omförmäla ännu flera drag af en hyperromantisk silantropi ända tills den mystiske främlingen plötsligen en dag försvann, och vi hade redan inom oss uppgjort planen till en rörande novell i minst 5 aldelningar med titel En svensk MonteChristo, ty svensk skulle mannen vara, det hade vår vän sagt och vi trodde honom,