Göteborgsposten – 18 januari 1867, sida 2

hon vandrade genom den mörka skogen. Blåsten hindrade nu ej hennes framskridande, men den pep och hven öfvet hennes hufvud och tycktes skaka träden till rötterna. Plötsligt såg hon en karl framträda från ett tätbeväx ställe i skogen och hon blef rysligt skrämd. Nästa ögen blick brast hon likväl ut i ett skratt. Det var endast hennes bror. En lång och mycket smärt man om tjugo fyra års ålder, med samma fina vackra ansigte som han haft såsom gosse, mörka blå ögon, långa ögonhår, och mörka lockar. Men gossens öppna glädtiga väsen hade ef terträdts af en liknöjdhet som gränsade till apati. — Huru dåraktig jag är! utropade Maria. Ni skrämde mig riktigt, Wilfred. — Jag hade ej för afsigt att skrämma er. Hvem kunde tänka att ni skulle vara ute en sådan qväll? — Det är ej qväll ännu. Jag ämnar mig till Mar. garet och valde denna väg emedan den är mera skyddad för stormen. Jag kunde knappt hålla mig uppe på öppna vägen. Han gick vid hennes sida. Maria visade ett visst tvång och kastade en förstulen blick åt den bössa han höll i handen för att förvissa sig om att det verkligen var en sådan. — Är det er bössa Wilfred? frågade hon slutligen. — Det ät en som jag lånat, svarade han i kort ton. Det uppstod några ögonblicks tystnad. Hundratals frågor sväfvade på Marias läppar, men hon vågade ej till: tala honom.