Göteborgsposten – 18 januari 1867, sida 1

de frågor, om hvilka öfverlades, redan behandlats i Göteborg och enighet i det väsentliga förut fanns, men man kunde af öfverensstämmelsen i åsigterna vänta dessa frågor afgjorda genom en ötverensstämmande lagstiftning, hvilken således skulle medelbarligen närma rikena till hvarandra. Vinsten at den politiska förhandlingen hade ej heller varit stor, emedan der väl mycket saknats deltagande dertör å den svenska allmänhetens sida, men den var glädjande såsom början till ett ärligt och öppet uttalande för hvarandra. Tal. var öfvertygad om, att det sätt, hvarpå Lehmann vid det tillfället representerat sitt folk och sina meningsvänner, vunnit allmänt erkännande. Då tal. i fjor till fleras misshag uttalat den åsigt, att det svenska folket, såsom husvudfolket i Norden, skulle vara det ledande och förande i hela den nordiska rörelsen, om denna skulle lyckas, hade det förrunna året så till vida bekräftat hans påstående, som alla de nämnda företagen utgått från Sverige. Men han borde tillägga, att man näppeligen genast kunde vänta, det någon kraftig verksamhet och mäktig rörelse i denna riktning skulle utgå från det svenska folket; ty dess gammalmodiga författning och universitetsväsen hade hållit dess politiska utveckling något tillbaka, och det är nära 60 år sedan det genomgått någon af de pröfningar, som plötsligt klara blicken och gifva lif åt sinnena; det skulle derför helt säkert behöfva någon tids arbete med den nya författningen, innan det uppnådde den s åndpunkt, som motsvarade dess naturliga begåfning och dess stora forntid. En annan svårighet uppstod deraf, att de många i Sverige bosatta finnarne, hvilka han ingalunda ville jemföra med tyskarne i Danmark, helt naturligt leddes till att sammanblanda den nordiska och den finska frågan, fastän de båda icke höra tillsamman, ty finnarne äro icke något nordiskt folk(?), och deras svenska kultur är blott en öfvergånsgkultur. Man måste hysa den största sympati för detta trofasta och tappra folk, och svenskarnes kärlek till detsamma är fullkomligt riktig; men den städse hysta sorgen öfver Finlands förlust och den alltjemt återuppvaknande önskan om återförening -med detsamma hafva dels svalnat intressena för den nordiska saken, dels gifvit denna en fantastisk gestalt. Men äfven vi danskar ha svårigheter att öfvervinna. Många äro hugade att anse verksamhet i andra led för likbetydande med overksamhet. Men om vi lägga oss på latsidan, kan det ej tjena till något att öfverlemna anförandeskapet åt svenskarne, ty de behöfva just uppmuntras och understödjas genom en kraftig verksamhet här, på den mest hotade punkten, och här är ju äfven ganska mycket att göra, tör att gifva hela vår inre utveckling en verkligt nordisk riktning oah sörja för, att vi komma så långt både i fysisk och andlig styrka, både i materiel och militärisk makt, att Danmark behåller sin betydelse i och för en nordisk förbindelse, i trots af dess kringskurna område. En annan svårighet uppstår deraf, att vi, derför att Danmark är det enda af de nordiska rikena, som i det nu lefvande slägtets tid varit utsatt för fara och kamp samt lidit våld och öfvergrepp, blifvit vana vid att uteslutande se den nordiska enhetstankens fullbordande i Danmarks skydd och frälsning, utan att synnerligen tänka på, hvad vi kunna uträtta för de andra rikena och hvad de i sjeliva verket kunna uträtta för oss. Det skulle vara behagligast och nyttigast för oss, att få det danska Slesvig tlllbaka såsom gåfva af dem eller såsom resultat af deras ansträngningar, men det skullle vara rent af dåraktigt att begära, att de skulle forklara Tysk