Göteborgsposten – 17 januari 1867, sida 1

han var en mycket vacker man nu, tillochmed vackrare än han varit. Men linierna i hans panna, hvad kunde förorsakat dem? Med en utmärkt samhällsställning, med en ansenlig rikedom — ty hans inkomster hade tillväxt sedan han reste utomlands — i besittning af allt som kunde göra lifvet lyckligt var det verkligen underligt att bekymren fått inträde hos lord Dane. Hon reste sig för att mottaga honom, i sin hvita brokadklädning, i sina glittrande juveler och i medvetande af sin skönhet. Ganska många gånger under den sista tiden hade de mötts; men då lord Dane denna afton helsade henne, kunde han ej underlåta att tänka på huru litet hon blifvit förändrad; hon syntes nästan lika tilldragande nu som hon gjorde på den tid hon varit föremål för hans ungdoms kärlek. Det fanns ej spår till butterhet i hennes ansigte nu. — Hvilken förskräcklig afton! utropade hon då hon åter satte sig, och lord Dane flyttade sin stol nära hennes. — Ja i sanning; och vinden ligger rakt på kusten, svarade han. Jag tror att vi få många olyckor på sjön i natt. — Har ni gått hit? — Gått? ja visst. Det är ej så långt. — Jag tänkte på vädret. — Åh, i det afseendet har jag blifvit härdad, hurudant vädret än må vara. Jag har derföre att tacka mina nio eller tio års resor. l — Jag har ofta undrat hvad som hållit er borta så.