Göteborgsposten – 15 januari 1867, sida 2

scenen och teatersalongen beståerde hufvnåerlen, var hela våningen 1 tr. upp, — br Blanchs ses mväning, alla foyterna, barnteatern, sängoch repetitionssalsrr.c — upplåten. Och trots detta betydliga utrymme var trängseln stundom och på vissa punkter i hög grad besvärande. Vid inträdet i hufvudsalen, genom konungens loge i 1:sta radens fond, möttes ögat at en den mest bländande, brokiga och lifliga tafla, hvaraf intrycket för de fleste var så mycket mera angenämt, som den var lör dem alldeles ny. Scenen var inhägnad med Åpelarsals-kulisser, som det heter på teatorepräkot; i fonden var en genombruten belarsond, bakom hvilken en läktare för den omkring 50 man sturka orkestern var anbringad. Det till höger om scenen befintliga portvaktarrummet jemte ett derintill gränsande sorrådsrum vo:o nätt och smakfullt anordnade till damtoiletter. Väggar och tak i dessa små dusslag voro draperade med skärt i tältfason. Genom den på scenens verstra sida befintliga, för .f:onen med präktiga mattor belagda, trappan uppkom man till foyterna och våningen, hvars alla rum voro smakfullt ordnade i afsigt att bereda de alltför många gästerua beqvämlighet och trafnad. Artisternas foyer var anordnad såsom konversationsrum, der tidningar och tidskrifter funnos utt tillgå, och der man hade den enda någorlunda lediga tillflyktsorten undan trängseln och hvimlet nere i hufvudsalen. I den stora salen söder om konversationsrummet var en större bulfet, bland annat prydd med en rik dekoration af fanor och skildar; de öfriga väggarna voro dekorerade med svenska och norska riksvapnen. I den 8. k. barnteatern, i våningens andra ända, var jemväl en buffet och det stora rummet rikt dekoreradt med lefvande växter, hvilken anordning jemte den här spelande Zedelerska lilla orkestern gjorde detsamma till en eftersökt uppehållsor:. Gick man den 6. k. kungliga trappan utföre hade man till höger på nedra botten ett med g anar dekoreradt, mindre rum, hvarifrån man inkom i operakallarens stora sal, der örat smektes af den Beyerbockska orkesterns präktiga harmonier och der jemväl den hugriges luktoch smaksinne kände sig på det angenämaste berördt Trängsela här var också under hela aftonen, om möjligt, större än i sjelfva balsalongen. Danssalongen var naturligtvis maskeradens glanspunkt, och den på en gång lysande och bizarra tafla den erbjöd glömmes ej lät. Man tänke sig denna ofantliga sal, strålande af ljus och sorgyllningar och packad med en böljande, skrattande, pratande och gestiku erande menniskomassa i alla upptänkliga drägter, fråu den stela svarta fracken till den lediga pierrot-drägten! Mängden af de mumie-lika dominos och de svarta frackarne tjenade blott att gifva så mycket starkare relief åt de brokiga nationaloch fantasidrägterna, och öfvergångarne eller chatteringarne i taflan bildades af de röda, skära, blå, gröna och bruna dominos som damer buro. Att såväl rika som pikanta kostymer förekommo i mängd behöfver icke sägas, men i allmänbet kunde man anmärka, att Åkarakters-maskerna mera genom kostymen än genom konversationen lade sin karakter i dagen; en gifven följd deraf, att verkliga maskerader hos oss på de senare tjugo åren icke förekommit. Emellertid voro, som sagdt, åtskilligt godt folk och många nationaliteter representerade. Man såg sydstats-patroner och plantageegare, munkar och nunnor, italienare och italienskor, tyrolare, schweizare och skottar, matroser, ståtliga medeltidsriddare, vingåkrare, Saylor boyst, dalkullor, för att icke tala om de mest tjugande herdinnor och bouquetigrer, som inbillningen kan måla, täflande med damer i pudradt hår och rober om att förvrida hjernan på de stolte, styfve riddarne eller de ännu styfvare svarta frackarne. Och man hade god tid att konversera och taga hvarandra i skärskådande, ty trängseln var så betydlig, att någon allmännare dans ej gerna kunde ifrågakomma, något som äfven försvårades af teatertiljorvas ojemnhet och salongsgolfvsts sluttning. Men roligt hade i alla fall många; tillställningen i det hela hade ju för de flesta, isynnerhet af damerna, nyhetens behag, och man hade väl i allmänhet mera gått upp för att se, än för att dansa. Klagomålen öfver trängseln voro dock lika starka som berättigade.