Göteborgsposten – 15 januari 1867, sida 2

jag ej åt. Huru kan jag äta med denna rysliga oro? Ja, jag skall gå; vore det endast för att undsljppa lord Dane, Hon satte på sig en hufvndbonad svepte sin kappa tätt omkring sig och gick sakta nedför trapporna. En manlig tjenare stod i förstugan då hon passerade derigenom. Det var en smal förstuga med atskilliga rum på ömse sidor om densamma. De flesta rummen i huset voro gammalmodiga, utom förmaken; de voro förtjusande med sina sidofönster att öppna ända till golfvet. — James, sade miss Lester, då mannen öppnade förstugudörren för henne, skulle några frågor göras efter mig, så säg att jag gått att dricka thå hos miss Bordillion. När mr Lester meddelade sin hustru att lord Dane var att förvänta på aftonen, så undgick det ej hans uppmärksamhet att hennes ansigte mörknade och han talade derom så snart barnen lemnat rummet — talade i något tvär ton. — Har ni fattat någon fördom mot lord Dane Adelaide? — Fördom mot lord Dane! Jag! — Jag har ett par gånger jå sista tiden tyckt att ni sett ledsen ut då ni hört att han skulle komma hit. — Ack nej. Om lord Dane kommer eller icke kommer bekymrar mig ej det ringaste, svarade hon i en ton som hon försökte göra så likgiltig som möjligt, och i det hon vände bort sitt ännu vackra ansigte för att dölja dess rodnad. (Forts.)