Göteborgsposten – 15 januari 1867, sida 2

skulle kallas till barnkammaren. Jag skall skicka upp henne så fort hon kommer tillbaka, miss. — Ni ser att hon behöfves, Tiffle, svarade miss Lester i allvarlig ton. Här äro tre barn som alla måste afklädas genast och det är ej möjligt för ett par händer att göra detta. Amman säger mig att Susan brukar vara borta vid denna tid. Jag skall tala med lady Adelaide om saken. — Ber om förlåtelse, miss Lester, det behöfves ej och tjenar ingenting till. Mylady har obegränsadt förtroende till mig och Susan. — Det må vara, Tiffle, men det är rätt att hon får veta huru barnen äro vårdslösade. Skicka Celina hit att hjelpa amman till Susun kommer tillbaka. Tonen var befallande. Maria, ehuru saktmodig hon än var, egde denna lugna onämnbara makt att befalla som få kunna motstå. Tiffle gick åt sidan då miss Lester lemnade rummet, hvarpa hon följde efter henne, kastande ondskefulla blickar på henne. Miss Lester gick in i sitt eget rum. Hon stod vid dess fönster betraktande vädret, lyssnande till den tjutande stormen. Solen hade gått ned, men den vestra horisonten förgylldes ännu af strålar och månan gick upp. Det kunde knappt sägas vara skymning ännu. — Jag tror att jag kan våga mig att gå, sade Maria för sig sjelf; i min långa svarta kappa kan jag trotsa blåsten. Jag måste sc Margaret; jag måste fråga henne om hon hört någoutiug om detta rykte, hvilket gör mig alldeles förtviflad. Pappa frågade mig i middags hvarföre