Göteborgsposten – 14 januari 1867, sida 2

— — — —— — — — —— sjelf ej gjort sig samvetsqval af att säga det, och folk tycker ej om att riskera att förlora sina penningar. Sålunda blef krediten uttömd, och Wilfred, i sin harm mot saker och ting i allmänhet, började att ej bry sig om hvad han gjorde eller hvad som blef af honom, eller hvilka orättvisa rykten som cirkulerade om honom, hvilket är ett vådligt sinnestillstånd att falla uti. Han hade tillbragt sommaren hufvudsakligen med att fiska; nu då jagttiden inföll kunde Wilfred ej begagna sig deraf af två skäl: det ena var att han ej hade penningar att köpa sig jagträttighet för; det andra att han för flera månader sedan pantsatt sin bössa. Ingen hjelp alls hade kommit från öfverste Bordillion. Han var ej i stånd att skicka någon. I de sista bref de erhållit från honom, sade han dem att han skulle begifva sig ned till någon plats med ett otydligt namn bestående af omkring tjugo bokstäfver, och som ingen kunde läsa. Det tycktes vara en lång resa, och det tjenade till intet att skrifva, sade han, förrän han återkommit till Calcutta; han skulle sända dem underrättelse när detta skett. Och nu tror jag mig ha berättat för läsaren så mycket han behöfver veta af hvad som tilldrog sig under de tio. åren.