Göteborgsposten – 14 januari 1867, sida 2

såsom värdinna, och hade försonat sig med grannarne för sin långa bortovaro; allt innan deras återkomst. Det enda hushåll, rikt eller fattigt, hos hvilket han ej på sitt fria, vänliga sätt gjort besök, var Wilfred Lesters. Det torde ha antagits att mrs Lesters helsotillstånd höll honom borta, ty stackars kdith var mycket sjuk; ett litet barn hade blifvit födt, men dött, och hon kunde ej återvinna sina krafter. Ingalunda. När han och Wilfred först möttes och Wilfred gått fram till honom med utsträckt hand och ett välkomstleende på sitt vackra ansigte, var lord Danes sätt isande kallt, ehuru det är sannt att han vidrörde den fram: sträckta handen med de yttersta ändarne af två fingrar. — Min far och mylady ha åter varit framme, tänkte Wilfred, och åter hade han rätt. Mr Lester och lady Adelaide hade gifvit lord Dane en bedröflig skildring af Wilfred och hans handlingar, kända och misstänkta. Hvad hade dessa tolf månader medfört åt Wilfred? Åtskilligt, och det mesta af en mycket sorglig beskaffenhet. Danesheld började hviska underliga saker om honom. Så länge som hars femtio pund räckte, var Wilfred Lester lycklig som en prins och ångrade aldrig det steg han tagit eller trodde att han någonsin skulle komma att ångra det. När penningar fattades anlitade han krediten; och när denna fattades — ty det blir alltid en gräns för densamma i dessa nästan hopplösa fall, och så blef det äfven för honom, ehuru han var squire Lesters äldste son — då började Wilfred smaka bitterheten af att nödgas föra ett inskränkt lefnadssätt. Det troddes allmänt att mr Lester gjort honom arflös; i sjelfva verket hade mr Lester