Göteborgsposten – 10 januari 1867, sida 1

klidning ensamt kostade, himlen vete huru mycket: tio gånger mer än den borde ha gjort. De hade ett hus i staden nu och njöto år efter år af alla Londonsäsougens nöjen; de tillbragte regelbundet den tidiga våren i Paris, och lady Adelaide sade att hon ej kunde existera utan det; den enda tid då de voro någorlunda i lugn var hösten, och den tillbragtes på Danesheld. Huru allt detta kunde uthärdas af mr Lesters jemförelsevis ringa inkomst af 3,000 pund om året, vill jag lemna åt läsaren sjelf att afgöra. Den var ej fullt 3,000 pund nu; han hade varit tvungen att taga al kapitalet, och sålunda hade det blifvit minskadt; eu stor del af. detsamma tillhörde dessutom miss Lester. De semtontusen und som blifvit testamenterade till lady Adelaido sf den aflidne lord Dane voro som en droppa vatten i hafvet och hade blitvit förslösade för länge sedan. Barnen, som blefvo så många, voro ej nugot hinder för deras moders slösande lefnad ; visserligen blef det ett litet tillfälligt uppehåll deri vid hvarje barns födelse, men derpå blef den lilla varelsen öfverlemnad till en amma och lady Adelaide återtog sitt vanliga lefnadssätt Det fattades henne ej kärlek till sina barn; tvärtom hon älskade dem med en svartsjuk, hättig kärlek; men hon tyckte det vara en af de största plågor i verlden att behöfva vara tillsammans med barn, och utom på Daneshold hade hon dem sällan hos sig. Hon älskade dem så mycket att hon blef blindt orättvis — ni skall straxt få höra i hvad afseende — men hon försökte ej att på något sätt sjelf leda deras uppfostran. Hon tyckte om att de kommo in vid dessurten med utslagna skjortkragar och krusade