Göteborgsposten – 9 januari 1867, sida 1

existens hon pålagt sig sjelf. Hade han talat af förutseende? Det tycktes verkligen som om någon besynnerlig längtan efter något som icke fanns låg hos henne. Att hon var en qvinna som missräknat sig, som var missnöjd med det lif hon förde, kunde ej betviflas. Måhända skulle det bli bättre under tidens helande inflytande. Det fanns en person åtminstone som ej såg eller misstänkte dette, och det var mr Lester. Denne gentlemans kärlek till sin hustru hade blifvit en verklig passion. Han lefde endast för att älska henne, studera hennes önskningar, lyda henne såsom en slaf. Hennes obetydligaste vilja var hans lag; hennes minsta önskan utfördes. Att detta skulle göra henne befallande och pockande var nästan säkert; men mr Lester var för djupt försjunken i det närvarande för att tänka på framtiden. Han misstänkte aldrig att hon ej var lycklig. Efter hennes giftermål hade hennes helsa blifvit något ömtålig, ett förhållande som ihennes mans ögon var fullkomligt tillräcklig att förklara hennes nedslagna lynne. Han förmodade att när hon återvunnit sin styrka och de förflutna sorger som hon upplefvat i slottet blefvo mer aflägsna i tiden, skulle hennes gamla glädtighet återkomma. Hon hade inga band som hölle henne fast vid Dane Hall, Wilfred Lester hade återvändt till Rugby och Maria var på Cliff Cottage under miss Bordillions vård. Under mr Lesters uppoffrande kärlek till sin nya hustru, hade kärleken till hans barn aftagit. Han hade aldrig egnat dem mycket ömhet, och det är sannolikt att hans hustru haft i sin makt att alldeles draga honom ifrån dem, om hon så velat.