Göteborgsposten – 9 januari 1867, sida 1

konservativa ledamöterna i den snart sammanträdande riksdagen redan börjat organisera sig och utsett inom sig en chef. Det är klart att till denna kinkiga betattning är gretve Henning Hamilton sjelfskritven och derjemte klippt och skuren, som man plär saga. Fullkomligt hemmastadd sedan gammalt i riksdagsintrigerna, orubbligt lugn, human i sitt sätt att vara, men energisk då så erfordras, och framförallt förslagen, är grefve H. skapad till partichet. De konservativa behötva alldeles icke hysa den aflägsnaste fruktan för alt grefve Hamilton skall hoppa ur ringen eller lemna dem i sticket, ty någon försoning med den nuvarande ministeren kan han ej ingå, och skulle händelserna så gestalta sig att ministeren De Geer-Manderstrom afgar, så kan man vara viss på, att om greive Hamilton fick i uppdrag att bilda en ny statsrådsuppsättning, blir den helgjutet konservativ. Men afven om de konservativa i begge kamrarno sammanraknas, blir antalet icke stort nog, för att derigenom bilda ett till numerären talrikt parti. De leta derföre etter förstärkning, och då ha de i första rummet protektionisterna för ögonen. Bland dessa är grosshandl. Schartau utan tvitvel den mest framstående, och med temlig visshet är det bekant, att de konservativa töreslagit honom en partifusion. Men lika visst är, att han, med den öppna bestämdhet, som tillhör hans skaplynne, har afvisat en sådan. Han ogillar visserligen den friare handelslagstiftningen, men han är föröfrigt icke konseryativ och han är varmt tillgifven den nya riksdagsordningen, hvars betästande han anser som en samvetssak. Om för ötrigt någon fusion kan tillvägabringas mellan de konservativa och protektionisterna, kan ej ens med säkerhet beräknas, enär sådant torde bero på det inflytande som frih. v. Schultzenheim kan förvärfva sig öfver de sednare. Gör ban anspråk på att bli deras chet, så är det föga troligt att en så försigtlig man som grefve Hamilton är, vill inlata sig med protektionisterna. Ätnöjer sig trih. v. Schultzenheim dermed att intaga en underordnad ställning, vill och kan han handla efter instruktioner, så är det troligt att protektionisterna blitva de som först öppna fejden, betraktas som de djupa lederna, användas som kanonföda, lofordas för okufligt mod, och skola medverka till de segrar hvars frukter de konservativa med god smak sedan skörda. För de liberala blir i alla fall tillvaron af ett konservativt och protektionistiskt parti en ganska behöflig maning till uppmärksamhet och enighet. Just emedan de liberala äro manstarkast, kan man befara att emellan dem splittring uppstår, och att ingen tillerkännes chesskapet, eller den ytterst vigtiga ledarebefattningen inom det liberala lägret. Inom detta finnes personer, som ängslas deröfver att regeringen är alltför populär och hvilka, när tråga om försvarsväsendets ordnande förekommer, visserligen skola i principen erkänna dess behöflighet, men uppställa svårigheter och betänkligheter när principen skall tillämpas. I detta fall är det högst märkligt att personer finnas, hvilka, då fråga väckes om beviljandet af medel till vapen, genast orda om den otantliga kostnaden, och tramkasta såsom en möjlighet att inbespara den, om man så godt först som sist soulagerer Ryssland genom att afstå det Nordliga Finnmarken och Varangerfjorden, på hvilken, enligt hvad kändt är, ryssarne länge kastat lystna blickar. Ni skall utan tvifvel häpna öfver så mycken feghet och betvifla uppgiftens sanningsenlighet. Men jag kan försäkra er att den anförda åsigten uttalas, och af en ganska framstående representant, tillhörande det liberala partiet, hvilken visserligen icke hyser någon kärlek för ryssarne, men så mycket större ömhet för sin million, som han vill skydda, och för sina hus i hufvudstaden, som han alls icke vill utsätta för rysk påhelsning, utan heldre då i tid göra eftergifter, som till