Göteborgsposten – 9 januari 1867, sida 1

Lady Adelaide gjorde en åtbörd af förakt: det var ju orist på smak. — Men kan ni tycka om Raronsbird ? frågade hon, han är myckot ful. — Det är just hvad jag säger honom hvarje dag, mylady; men inom mig finner jag honom ej så ful. Det har händt förr in nu, tillade den frimodiga Sophic, att Ivinnor ha blifvit lyckligare med fala män än med vackra. alla händelser ämnar — jag försöka det, så snart mylady kan reda sig utan mig. Anmärkningen behagade alls icke lady Adelaide, och hon förklarade högdraget att Sophie Detloc hade frihet att afflytta genast. Hade Sophie tagit henne på orden, skulle hon satt henne i stor förlägenhet, ty lady Adelaide kunde ej vara utan en kammarjungfru och hade ingen annan att ersätta henne med. Men i detta kritiska ögonblick trädde Tiffle in i rummet; Tifklo med sitt inställsamma maner och sin hala tunga. Om det behagade mylady, kunde hon för tillfället ersätta Sophies plats: hon förstod fullkomligt väl en kammarjungfrus skyldigheter, och hennes göromål som hushållerska voro ej så betungande att de ej lemnade henne tillräcklig tid öfrig. Ett frivilligt erbjudande af Tiffle att belasta sig med en dubbel syssla, skulle på det högsta ha förvånat hennes vänner, ifall de fått höra något sådant. Men Tiffle visste hvad det var fråga om: för att få den oberoende och trotsiga mademoiselle Deffloe ut ur huset, skulle Tiffle ha arbetat sönder sina magra händer intill benen; för att få allt större och större välde öfver hennes unga horrskarinna,