Göteborgsposten – 7 januari 1867, sida 2

efter hennes giftermål. Han besökte Dane Hall efter deras återkomst — troget uppfyllande sällskahslifvets fordringar — men de hade farit ut på en promenad. Vistelsen i Paris hade räckt två månader, och lady Adelaide, som njutit af alla förströelser säsongen hade att bjuda på, tycktes vara glad att vara hemma igen. — Huru förändrad hon är, Herbert! utropade miss Dane då åkdonet försvann ur synhåll. — Skall ni då uldrig lägga bort att kalla mig vid mitt gamla namn, Cecilia? — Geoffrey då, för att göra er till viljes. Jag glömde det; men det betyder ej mycket, eller hur, bäste broder? Tycker ni ej att hon är förändrad? — Ej särdeles, efter hvad jag kan se. — Ack jo! hon är det. Hon är tunn och blek och aftärd; hon ser ut som en person hvilken är ledsen vid lifvet. Han svarade ej. Han lutade sig tillbaka bredvid fönsterfördjupningen, blickande mot de aflägsna ruinerna, under det hans fingrar medvetslöst lekte med hans urkedja. Tänkte han på dessa lyckliga möten som han brukat ha med henne som han älskade, med henne som nn var en annans maka? — Jag hoppas att hon ej begått ett misstag, återtog miss Danc med sin klingande stämma. Det måste vara mycket angenämt att vara gift och ha ett vackert hem och sin egen lilla man, särdeles om han är vacker och ej för gammal; men att tänka sig ett olyckligt äktenskap! Jag skulle ha en bur gjord af tårpilar och sitta iden med