Göteborgsposten – 4 januari 1867, sida 3

till landsvägen, från hvilken man inträdde i densam-i ma genom en liten svartmålad grind. ? Professorn var just försjunken i djupa betraktel-Afs 8 1 f ser öfver det uppseende hans afhandling skulle väcka bland Wetenskapsakademiens lärda bisittare, då vagnen ; stannade utanför grinden, och Pettersson öppnade vagnsdörren, sägande, i det han bjelpte gubben ut: — Klockan ett är det tillsagdt, att vi få hemta . .. — Hemia? — Ja, jag menar att bröllopet då är slut. — Jasal Hu, hm ... ja, det är mycket riktigt, tack, min kära Pettersson. Botjenten öppnade grinden, gubben styrde sina steg mot byggningen, hvars förstugutrappa Pettersson inom kort sag honom beträda, hvarpa han, lörnöjd att hafva väl uppfyllt sin pligt, skyndade hem till staden. Men i det inre af huset voro alla menuiskor upp:agna med tillredelser för den stundande bögridligueten; gasterna väntades icke ännu på ett par timmar, och iugen markte, när vår hedeluge protesdor, som. lör sadCUhetens skull blilvit bjuden nagot uuigare än de Ölvga gasterba, intrände i lörstugan. Na, detta förundrade alls icke den lärde mannen, hvilken uu som bast var lörsänkt i betraktelser öfver den sista soIfÖHmorkelsen och helt mekaniskt gick emot den halfoppua dörr, som låg midt iramlör honom vid hans inträde i vesubulen. IIan inträdde genom denna dörr och uppsteg på en vacker tråtappa ull oo rymlig vindsbutten, pa hvars eua sida han ater sag en dorr. Som dörrar äro till för att insläppa menniskor, öppnade hau naturligtvis äfven denna och telann sg 1 en liten vacker lägenhet at tre rum med utsigt at traugaruen. 1 det innersta al dessa num stod ch stor sang meu fiaa sparlakan och beqvamt bändad med lakan al Umarsanue hvithet och ett präktigt sidentäcke. dedau var prolessor noga betraktat och undersökt den wänga sallsynta krukväxter, som stvdv 1 lÖnS:tIiU, sk han sly ued på en otol med W.UHer Dess -KGUHA. Worth i handen, den hau 1uUUA va Ch bleka Varav 7pu l) 4 I 1U 1100. Ilan oppuauv oÖ seau och träslaue händelsevis pa den utmärkt. författarens om en djup arkeologisk kunskap vitinande, men nagot krangliga veskritamg på detta p.aatiga slott, hvari han sa tördjupade sig att han glvwmde allt omkring sig. Det gick en timme, det gick två, men gubben satt alltjemt på samma plats; när äfven den tredje umman förgatt, borjade ban känua sig något sömnig, ty det led tuf den vid, då han vanligen brukade ga, ull sängs. Han hörde ett oroligt sorl i rummen under sig och tunderade en stund öfver denna omständighet, medan han, makligt sträckande sin späda lekamen, lutado sig tillbaka i den beqväma ländstolen och djupsinuigt höll sina blickar fästade på en stor fluga i taket. Emeller::d slog ett i rummet befintligt väggur tio. — P. vaknade ur sin dvala, steg app och gnuggade sig i ögonen, mumlande: Hm, hm... Jag förstår icke... Hans blickar föllo på den bäddade sängen, som vänligt tycktes inbjuda till hvila och ljufliga drömmar. ö Vid denna syn klarnade hans ansigte och — inom en qvarts timma derefter hvilade han djupt inslumrad på det mjuka volstret. Emellertid rådde bland bröllopsfolket en stor uppståndelse. Man hade väntat att se professorn anlända 10re de öfriga b:ollopsgåsterna, men sedan en mängd af dessu redan ankommit, började man tro, att bruugummen för säkerhetens skull beslutit sig att taga sin improviserade fader med sig i sin vagn; dock, brudgummen anlände helt ensam och blef på det hogsta bestört vid underrättelsen om professoras uteblivande, som trots alla hans försigtighetsmått hotade att göra honom laderlös. Forgätfrves väntade man med stigande oro hela två timmar på den oumbarlige gästen. Värden blickade oupphörligt ut genom fönstret, brudgummen småsvor, bruden grät, och presten tittade gang elter annan på klockan, Slutligen började brudgummen tro, att professorus betjening icke rävv försvar honom, och skickade rtillastaden ett ilbud för alt göra sig underrättad om sakens sammanhang. Men budet atervande med det besked, att professorn maste vara på Agnesborg, emedan betjenten, som sjelf soljt honom dit, redan för många timmar sedan sett honom untråda i hulvudbyggninvgens lörstuga. Allas förvåning stegrades. Man uteänder solk at alla hall lör att söka den efterlängtade, man genomletar traugard och park — allt förgälves. Slutligen vänder sig värden till sin fru säganue: — Är dörren till de unga tus blifvande våning deruppe låst? — Nej, hur så... — Kanske har professorn gått miste. — Ahl! det är icke möjligt. — lute heller omöjligt. Meningen af dessa ord uppfattades genast af hela bröllopsskaran; med värd och brudgum i spetsen rue sar man ut och uppför trappan till den åsyftade vaningen. Man springer genom de tvenne yure rummen in i sängkammaren och ser framför sig — förklaringen på gatan. Det var omöjligt att tillbakahålla ett skallande skratt vid åsynen af den besynnerlige professorn, som låg der ljuft slumrande i den nybäddade brudsängen, med ett godmodigt uttryck i sitt ansigte och brudens broderade nattmössa på sin kala hjessa. Professorn vaknar, och efter att hafva kastat en blick af den lifligaste förvåning omkring sig, tyckes han så småningom sjelf börja fatta situationen och börjar att af hjertat skratta med. Med tillhjelp af beredvilliga händer var han snart åter klädd och fullgjorde derefter på ett oklanderligt sätt sitt högvigtiga kall; hvarefter bröllopet fortsor till långt fram på natten, under den mest animerade sinnesstämning, som i ingen mån stördes genom miunet af denna löjliga episod. — — — — IIandels underrättelser. Stockholm d. 2 Jan. Totalbeloppet af vexkel