Göteborgsposten – 4 januari 1867, sida 3

— ——— ——— Brudgummens sader. En skizz. Profsssor P. hade, efter att under ett par tiotal af år hafva kuggat studenter i Upsala, blifvit pensionerad och bosatt sig i hufvudstaden, der han snart blef beryktad för sin förvånande, ofta till medvetslöshet gränsande tankspriddhet, hvilken under den tillbakadragenhet från det praktiska lsvets bestyr, i hvilken ban lelde, för hvarje år mer och mer tilltog. Ej no, att han ofta sågs komma gående utan hufvudbonad och i tofflor på gatorna i den aflägsna stadsdel, der han hade sitt hemvist; att han stundom, när det regnade, vandrade fram med paraplyn under armen och käppen höjd i luften, utan att märka det genomblötta skick, bvari regnet försatte honom — hans tankspriddhet gick ibland så långt, att han vid undertecknandet af sina bref helt och hållet förglömde sitt namn och måste lemna dem oafslutade en eller ett par dagar, tills hans tankar hunnit reda sig eller någon bekant under samspråk med honom kommit att nämna honom Öbror eller farbror P.F, och sålunda låtit honom återfinna sig sjelf. Han kom en gång till följd af denna tankspriddhet i en ganska löjlig situation. En son till en af hans aflidna vänner skulle träda i äktenskap med en ung och skön flicka, hvars föräldrar bebodde en landtegendom en fjerdedels mil från Stockholm. Den unge mannen var från landsorten och skulle: en kort tid efter sitt tillämnade giftermål vistas hos sina blifvande svärföräldrar, för att derefter med sin unga fru företaga en utländsk lustresa. Som hans fader var död och han i hufvudstaden icke hade många bekanta, vände han sig till farbror P.4 och anhöll, att han, för den vänskaps skull, som han hyste för hans far, ville på hans bröllopsdag i faders ställe föra honom till altaret, Sedan P. tre eller fyra gånger åhört den unge mannens framställning, började han begripa, hvarom fråga var, och lofvade med oförställd välvilja att åtaga sig det högtidliga kallet. Sedan detta sålunda var uppgjordt, bestämdes dagen för brölloppet, och P. erhöll få dagar derefter ett bjudningskort på rosenfärgadt papper med guldkanter, som han samma dag inskickade till — Vetenskapsakademien, i stället för en nyss afslutad, utan tvifvel lika djupsinnig som värdefull uppsats, bvilken dock gubben i sin satala distraktion pa eftermiddagen begagnade som sidibus till sin kaslepipa. Brudgummen, som väl kände till gubbens förstörda sinnelag, ålade på det enträgnaste hans gamle betjent och hushållerska, att tillse, det han på den bestämda dagen blefve i ordning; betjenten lofvade att sjelf följa professorn till ort och ställe och ansvara för att hang yttre menniska blefve fullkomligt comme il faut. Den bestämda dagen kom, och gubbens toilett gick temligen väl för sig, om man afräknar några små missgrepp, såsom att han derunder knöt på sis alla de tre halsdukar, dem betjenten framlagt till hans val, och stoppade sina aflagda strumpor i bakfickan, i stället för den rena näsduken — fel, som dock af den hederlige Pettersson blefvo i tid bemärkta och vederbörligen afhjelpta. Gubben satte sig ändtligen i vagnen, och Pettersson hoppado upp på kuskbocken; hvarpå det i det srekrasto Juniväder bar af till det natursköna Agnesborg. Den lilla egendomen låg på en af allehan. sda löfträd beskuggad kulle, och en liten väl vårdad eträdgärd sträckte sig framför hufvudbyggningen ned