Göteborgsposten – 3 januari 1867, sida 3

Du skall arbeta, stackars barn, eljest klämma dina äflande sidokamrater ihjäl dig. Med skall du, antingen du villieller icke, och från höjden af sista kaskaden ser du hafvet, som hvälfver sina vågor så storartadt, att du känner dig sjelf icke vara mera än en tusendedels droppe. Lemna ditt grummel och ditt slamm i åmynningen och gå ödmjukt in i det klara vattnet, der du slutligen skall lära dig den sanningen, att allt är blott ett och att dina bullrande reskamrater, när allt kommer omkring, icke äro annat än dina likar, dina genomskinliga bröder, durchlauchter, likasom du. Och när solen skiner på de blanka dyningarne, skall du dricka hennes ljus och hon skall värma dig med strålande kärlek, tills du osynlig för menskliga ögon, lik ett doft eller en ånga, lyfter dig i blåa luften, der du skall simma under sommarhimlen som en silfversky. Men vi få tillsvidare våndas här nere midt i romanintrigen. Silfverskyar, silfverbäckar och neckrosor tjena oss till ingenting annat än dekorationer i alla akter af dramat, vid kärleksförklaring, bröllop och begrafning, rån, röfveri och våld emot person. Romanen är originel från begynnelsen och började med giftermål, likasom De nygifta af BjörnstjerneBjörnson, som sålunda icke har tagit idCen från tyskan, utan från naturen, såsom en konstnär alltid bör göra. Slutet blifver nog en försoning, så att Björnson har stulit ifrån början till slut. Har skall det gå på slutet? frågar den ene den andre, likasom man alltid frågar, då man hunnit sätta sig in i en roman och blifvit bekant med personerna, vän med somliga och fiende till andra. En biskop i Wexiö, som var road af paradoxer, behagade en gång yttra, att man bör alltid sjelf ingripa i intrigen, hvad man förmår, ty hvad man låter gå på Guds försyn, det går vanligen åt fanders4. Detta rörde nu blott en småsak, en liten riksdagsfråga för fyra millioner menniskor, och i småsaker får man icke vara så noga. Men när det är fråga om dig, min läsarinna, och din påbörjade lilla roman, der du sjelf är hjeltinnan och der han med mustacherna är hjelten, så tro mig, att du gör bäst uti att öfverlemna hela historien åt förlattaren, som har gjort upp planen ända från begynnelsen. Då jag var ett barn, hade jag ingalunda några barnsliga tankar, ty jag tänkte att jag skulle blifva en hjelte och en matador. Men det stod icke så skrifvet och korrekturet blef sådant det tills vidare är. Finge Romanbladettaga hand om mig, sä ginge det mig visserligen illa på slutet, utan smakfrägor och nesonnementer. Men Romanbladet är, lika som jag, ingenting annat än en liten fi ur på den stora marionett-teatern och inför vär Herre äro vi småländingar litet hvar. Dagens Nyheter är icke heller stort mera, fastän det hvälfver gräsliga öden i sin lilla följetong. Klockskojaren får heta skurk och bedragare för en tolfskilling, bankiren kan få betala hela millioner för sådana äretitlar; men den gamle författaren väger icke sina syndare efter dukatvigt, och hans försoning i slutet af romanen är nog mäktig att gripa både klockskojare och bankirer i en klump, och det till hela börsens förvåning. Stackars klockskojare! Du har föga glädje af verlden, men äfven du har smekt näckrosor på din färd och kan ännu en gång blifva klara kristallen! Sköna flicka med purpur på kinden och långfransade ögonlock ! Alsklig och vacker går du fram genom lifvet, skroflig och hes stryker klockskojaren åstad, och du aktar din paryr på Vesterlänggatan för hans oblankade stöflar. Det är stor skilnad nu mellan honom och dig — men du har ännu icke sett slutet af romanen. Först när slutet blir godt, då är allting godt. (N. D. A.) AAH F1