Göteborgsposten – 3 januari 1867, sida 3

Nyäårs-snackaf Mans Månsson. Nu äro vi inne på ett nyti kapitel af den långa roman, hvilken somliga kalla det menskliga elandet, och hvilken icke är något annat än en ännu fortlöpande följetong i en umversaltidning, hvars första nummer kom ut på första skapelsedagen, då voefvardt ljus, och hvars vetenskapliga och industriella afdelningar innehälla förtätning, hvitglodguing, rotation, assvalning, vulkaner, mamuthdjur, matjord, björkar och grona ängsmarker. Foljetongen är Auams slägte med fyra våningars bus, trädgårdar, molinska fontäner, wilanderska lampor, brandeliska soldatbarn, fruntimmers-soreningar, inre mission och ängbrännerior. Romanen är fängslande och intresset spännande, just som en roman bör vara: han innehåller äfventyr och episoder, vida mera rifvande och omvexlande än den salige ÅÅÄsventyraren, som så länge och vådligt spökade i Dagens Nyheters följetong. Mensklighetens historin är och blifver den absoluta romanen och vi stjäla af hennes författare litet hvar, vi som skrifva. Första kapitlet är om kärlek och oskuld. Två unga älskande varelser, en yngling och en flicka, äro uppslaget till första Mosebok. De: är en idyll, skönare än någon menniskas inbillningskraft nu för tiden kan skapa: kärlek, blommor och blad, inga dueller och ingen rival och ej fortal-. Adam miste aldrig sitt refben, han såg det omskapadt till en varelse med blå ögon och rosenmun och han gömde det i sitt hjerta, och der sitter det qvar än i denna dag. Och hvar och en af hans söner har nog sitt på samma ställe, fast det numera ibland kan kännas som en liten tagg och tillochmed som ett litet rifjern, du olyckligt och för penningar bortgifte broder i kärleken! Ingen roman kan vara utan sin intrig och sina bofvar, och ormen var listigare än andra djur på marken. Jag har sett honom målad i kyrkotaken i Småland, huru han knyter intrigens knutar kring äppelträdets stam och grenar. Han ställde till ett afprott i kärlekens klara stilleben, Han öppnade damnarne för den lugna himmelsspeglande källan, och non bröt fram som den brutna, grumliga och slingande bäck, hvilken nu har ofvörsvammat hela jorlen. Det har gått ufföre, blott utföre för menskligheen! Hör du misantrop! Tala icke på det sättetl Ser du icke huru bäcken i sina lugna ögonblick melan de två kaskaderna drifver skummet och bubblora till stranden och ännu en gång med sitt grumlade ratten återspeglar blåa himlen, grönskande träden och osiga blommorna! Det är en bönesuck mellan de krosliga stenarne, och sedan go on boy! Sväng omcring penningemalarens qvarnhjul! Kasta ålarne in den hungrande industriens älkista. Skjutsa timmertockarna till sägen och skär dem i skifvor och lägg ör åt patronerna i Wismar och Stettin! Tag äng)åten i famn och dansa och glittra när han hviftar ned propellern! Nog skall du finna någon stilla tand att gunga i ro med den hvita näckrosen vid tranden, att skämta med löjan på grundet och nicka t lilla sädesärlan på stenen, som du aldrig mera kall återsel j