Göteborgsposten – 3 januari 1867, sida 1

som jag häromdagen påträffade långt bort på Söder. Händelsen införde mig i en familj, bestående af sex syskon; deras föräldrar hade bott i landsorten, och aflidit för några år sedan. Lyckligtvis hade de två äldsta sönerna slutat sin studiekurs och vistats ett år i hufvudstaden. Alla syskonen beslöto derföre att hitflytta. Den tredje brodern fullbordade sina studier här. Alla syskonen satte gemensamt bo. Arbetsamhet och försakelse blef deras valspråk. Men endast de fem syskonen kunde arbeta, ty den sjette af dem var redan då angripen at ett obotligt ryggmärgslidande. Hon har nu i femton år aldrig kunnat ligga, utan tillbringat hela tiden sittande, natt och dag i en ländstol. Men detta fruntimmer är president i den lilla republiken — hennes vilja är alltid den rådande, ty det är en qvinna med ett ovanligt förstånd och det ädlaste hjerta. De ega ett nätt bo, förvärfvadt genom arbetsamhet. Den ena systern för räkenskaperna öfver inkomster och utgifter. Vid arets utgång beräknas, sedan utgiftssumman är utrönt, hvad hvar och en förtjent. I mån deraf tillskjuter hvar och en sin andel i utgiltssumman och hvar och en får sin andel at öfverskottet. Den sjuka har den största summan i sparbanksboken för alla händelsers skull. Systrarnes förtjenst vinnes genom renskritning. Bröderna äro iutelligenta och arbetsamma. Deras inkomster äro ganska goda, men de arbeta ock med ifver. Deras enda törströclse är lektyr och någon gång teatern. När de kvmma hem vopela de pjesen om för mig, som aldrig tär vara ute, sade den sjuka med ett vänligt leende. Så hafva de nu framlefvat nära sju år — och jag är fullt viss om, att det är den enda republik i hela verlden der inga partier existera och der följaktligen fullkomlig enighet råder. Göran.