Göteborgsposten – 3 januari 1867, sida 1

Han hade nu åter varit nere på prestgården; tjenarinnar sade, att hennes herres th väntade på honom och han skulle säkert ej bli länge borta. Hvad miss Bordillion beträffade, så hade mr Lester hoppats att hon äfven skulle vara hemma, men hon var det icke. Han satte sig ned och skref en biljett till henne samt bad Tiffle lemna henne den, så snart hon kom tillbaka. Han befallde derefter fram en täckt vagn och for i den tillbaka tillbaka till slottet. Presten var ej kommen och han sände ner äkdonet till prestgården att vänta på honom. Då mr Lester inträdde i stora salen, hvilken hastigt blifvit iordningställd för ceremonien — den aflidne lord Danes embetsbord tjenade som altar för tillfället och var betäckt af en dyrbar duk — hvem skulle komma framtrippande emot honom om ej Cecilia Dane. Lord Danc hade hållit sitt ord och telegraferat efter henne tidigt på morgonen; och antingen det nu var af den brådstörtade resan eller af de nyheter som träffade henne vid ankomsten — alltnog, miss Dane var barnsligare än vanligt och frågade honom om hon kunde uppträda i ceremonien klädd i denna dystra svarta klädning, eller om han ej hade tid på sig att gå hem och byta ut den mot en hvit. Mr Lester sköt henne åt sidan med ett vänligt ord och gick att uppsöka en person som var honom närmare och dyrbarare. Svart eller hvitt, hval betydde för honom sådana småsaker, blott Adelaide blefve hans! Det var en känsla inom mr Lester, hvilken räckt hela dagen, att hon ännu skulle kunna gå honom ur händerna; det finnes alltid en