Göteborgsposten – 3 januari 1867, sida 1

sådan fruktan, större eller mindre, hos oss då vi stå nära något som vi högt önskat oss. Klockan var närmare tio på aftonen, och miss Bordillion satt i en beqväm länstol i det vackra förmaket på Dane-Hall. Hon och barnen hade kommit hem sent, klockan half nio, och hon var rätt glad när theet var drucket att få skicka dem till sina sofrum och kunna vara i fred. Tillochmed Wilfred var trött och hade ej framställt någon begäran att få sitta uppe längre, som han annars brukade. Under det hon satt der, kom betjenten in och började till hennes förvåning tända upp ljusen i den stora ljuskronan, hvilket under vanliga förhållanden ej skedde. — Hvarföre tänder ni i kronan, Jones? — Tiffle skickade mig hit att göra det, miss. Hon tyckte att hon hörde vagnen komma på landsvägen. — Är mr Lester ute i vagn i afton? — Ja, miss. — Men hvad behöfver ni tända ljuskronan, för? Det är tillräckligt ljus i rummet ändock. Jones kunde blott upprepa att han verkställde Tiffles befallning. Mannen hade ej blifvit invigd i förtroendet af Tiffle, som hållit den underrättelse hon fått hemlig. Han visste att det pågått något ovanligt i huset, men hade ej en aning om verkliga förhållandet. Vagnen var mr Lesters. Den körde sakta fram till fronten af huset, och Jones skyndade ut sedan han tändt alla ljusen i kronan. Minuten dereftar kom mr Lester in med lady Adelaide vid armen.