Göteborgsposten – 2 januari 1867, sida 1

vapen i giriga och starka furstars hand, ocl det är ingalunda den moderna civilisationenuppdrag, att göra folken viljolösa under er ny 8. k. rätt, hvilken furstarne kunna utan deras hörande begagna, såsom de begagnade religionens mantel år 1815 till fördrag, hvilka i sjelfva verket belade folken med ofrihetens nedtyngande bojor. Också skall kanske redan det nu intradda året ådagalägga, att Preussens ledare ej uppfattat sin tid och dess anda, huru mycket de än under 1866 gynnats at lyckan och kunnat styra och ställa efter behag i Europa genom de andra staternas. vanmakt. Det är icke Tysklands öde att uppgå i Preussen, lika litet som det var Italiens att uppgå i Piemont, utan det är tvärtom Preussens mission, att genom sin kraft försvara mot yttre ovänner det frihetsarbete i Tyskland, som skall till slut medföra Preussens förnekelse af sig sjelft för ett större mål: uppgåendet i Tyskland och Tysklands enhet. Märklig var ock Försynens skickelse, man skulle nästan kunna kalla det ironi, att det eröfrande Preussen skulle genom sitt eröfringsverk befrämja i så betydlig grad Italiens enhetsarbete och för alltid utdritva det tudesca elementet från Italias klassiska, till ny frihet och andlig utveckling återuppvaknade jord. Redan häri ega vi ett järtecken, att Preussen ej skall kunna förtrycka nationalitetsiden, utan tvärtom måste befrämja denna. Emot sin vilja skall det ock, såsom Tysklands anseddaste organ Köln. Zeit. antydt, nödgas till slut gifva denna ide en sanning och utsträckning, som är hittills oanad. Vi veta icke, säger Remusat, om den preussiska regeringen inser, huru mycket det skulle ligga i dess intresse ått stadga sin makt genom att låta den tjena folkfriheten; men hvad vi icke betvifla, det är att folken skola underrätta det om och bevisa verlden, att de ej ha behof af, att Montesquieu erinrar dem om, att det representativa systemet funnits i Germanias skogar. Det nya året tager i arf efter det gamla den blodbestänkta orientaliska frågan, hvilken tyckes med hvarje dag mera nalkas den stund, då eu europeisk inblandning skall blifva at nöden, om ock endast för att tjena som förevänning till lössläppandet af Bellonas stridshingstar. Eu hemlighetsfullt diplomatiskt intrigspel bedrifves vid den sjuke mannens läger och upproret på Kreta fyller hans själ med feberdrömmar och försätter honom i en yrsel, som skall framtvinga en allvarligare behandling och kraftigare läkemedel. Skall af dessa oroligheter ett föryngradt och sundare Hellas, såsom en ny Fenix, resa sig: Italias föredöme har verkat förvånande i detta fall på hellenernas lätt antändliga sinnen, och man drömmer ånyo om återkomsten af det gamla Hellas dagar, man tror den dagen nu inne är, om hvilken Byron sjöng: When riseth Lacedemons hardihood, When Thebes Epaminondas rears again, When Athens children are with hearts endued, When Grecian mothers shall give birth to men, Then mayst thou be restored; but not till then. A thousand years ecarce serve to form a state; An hour may lay it in the dust; and when Can man its shutterd splendour renovate, Recall its virtues buck, and vanquish Time and . Fate? Med ej ringa oro atvaktar man, hvilken hållning Frankrike skall intaga i denna från sydost åter hotande förveckling. Att det icke kall förhålla sig passivt till densamma, derÖm kan man vara förvissad, sedan det nu står ast, att mellan Frankrike och Förenta Staerna det goda förståndet åter inträdt och att rankrike verkligen vill undvika hvarje föreckling med den stora transatlantiska repuliken samt öfvergifva det mexicanska kejsarlömet. Att kejsar Napoleon likväl skall begagna ela sin sällsynta begåfnings hjelpmedel och nstränga alla sina kratter, för att få hvarje